Aftonbladet – 13 april 1853, sida 2

KRATERN KLIENT ågon utlänning, skulle hans val godkännas af len franska guvernören, och att ingen egde tt predika utan att vara skrifteligen dertill ippmanad af församlingen, samt att intet distrikt fick ega mera än en prest. Häraf har blifvit en följd, att för närvarande här endast innas trenne utländska prester (tvenne af dem hafva af Londons missionssällskap blifvit afsatte, den ene för inblandning i de politiska örelserna, den andre för lastbar lefnad), som nafva rättighet att predika, och desse hafva underkastat sig den af fransmännen upprättade statskyrkans ritual, som är kalvinistisk, och fönas af dem. En katolsk kyrka finnes väl ned biskop och prest, men folket, som gerna strömmar till dess musikaliska gudstjenster, nyllar dock ivgalunda den lära, som der förkunnas. Ingen får predika på landets tungonål, utan att foga sig efter fransmännens bestämmelser. De gamla missionärerna äro derföre nu nästan alla borta och församlingarne förestäs af blott unga infödingar, som ordinerats i seminariet i Papiti; och tvilvelzutan ingalunda ega de för gitt heliga kall erforderliga egenskaper e!ler kunskaper. Dystra äro säledes för närvarande utsigterna för Taheitis religiösa och moraliska framtid, vårdad at så ovärdiga redskap. Den civilisation, som här börjat rotfästa sig, den religion, som här kunnat fira så herrliga segrar, skall kanske rätt snart duka under för obskurantism och barbari, den mörka frukten af militärdespotismens bajonettoch sabelvälde. Hvad är då skälet, att de ridderliga fransmännen satt en så ful fläck på sin blanka väpensköld, att de velat spela en så föga nobel rol att inkräkte ett stackars litet land, förtrycka ett af naturen så konstlöst och välsinnadt folk, trakassera dess sjelfvalda öfverhet. tända hatets låga bland fredliga berg och da: lar, samt med intolerans förfara mot personer. som gått att i religionens naron befordra hyfs. ning och upplysning? Ty man må huru myc: ket som helst låta sig intalas sf de skäl de förebära för sitt handlingssätt, så qvarstår doch den nakna obestridliga sanningen, att de upp: trädt som inkräktare och handlat som förtryc