Aftonbladet – 13 april 1853, sida 1

lstatsrådet Silfverstolpe för de i November är n1847 ånyo sammanträdande ständerna framlade en plan till reglering afläroverken, i den elriktning ständerna hade begärt, och åtföljd af lett redan fullständigt utarbetadt förslag till stadga. Genom det utdrag af statsrådsprotokollet för den 9 November samma år, som härvid meddelades Rikets Ständer, erforo dessa -Ivid samma tillfälle, att Konungen redan hade ti godkänt hufvudgrunderna för det af statsrådet LI framställda förslaget, så vidt de afsågo lär I doms: och apologistskolans sammanslående och förening med gymnasium, rättigheten till valfrihet )i vissa läroämnen, aflöningsstaterna, indigenats.Jrättens upphörande för lärare vid elementarläIroverken och den förhöjda tjenstårsberäkninIgens upphörandepn. I Det var med kännedom häraf och följaktIligen i förlitande derpå, att en reform af läroverken, byggd på de hufvudgrunder, som sålunda uppgåfvos redan hafva blifvit af Konungen godkända, nu verkligen skulle komma att genomföras, om blott de dertill erforderliga medlen erhöllos, som Rikets Ständer icke allenast beviljade den summa, som Konungen för ändamålet hade äskat såsom den minst erI forderliga, utan med frikostig hand ökade det Inya årliga anslaget för elementarläroverken till Itredubbia beloppet af hvad som uti den kunglliga propositionen hade blifvit begärdt. De biI föllo memligen90.000 rår bko i årlig tillökning i stället för de begärda 30,000. Emellertid inträffade redan före riksdagens slut, i Mars år 1848, en förändring i statsrådet, som medförde hr Silfverstolpes entledigande och hr Genbergs inträde såsom föredragande för ecklesiastikärenden. Någon åtgärd för bringande till verkställighet af konungens ständerna delgifna beslut i afseende på läroverksreformen, eller för användande af de från 1849 års början ingående nya rikliga anslagen, afhördes nu icke förrän den 6 Juli sistnämnde år, då — ett par veckor sedan det första allmänna svenska läraremötet hade varit i hufvudstaden församladt — det af statsrådet Genberg kontrasignerade cirkulär utfärdades, som ännu är att anse såsom den enda handling af allmännare syftning, hvarigenom något steg blifvit å regeringens sida taget för att bringa den år 1847 i närmare utsigt ställda läroverksrefofmen till verkställighet. Vi vilja icke häringå i någon kritik af detta cirkulär eller af den så kallade öfvergångsstat för läroverken, hvaraf det åtföljdes. Båda hafva gifvit anledning till anmärkningar, och sådana hafva icke utan skäl blifvit framställda både från den ena och den andra sidan, stundom stränga nog. Vi vilja här endast anteckna, att genom detta kongl. bref befallning omsider formligen gafs, såväl att defrielse från läsning af latinska, grekiska och hebreiska språken hädanefter skulle medgifvas åt de lärjungar, som med bifall af föräldrar eller mälsmän icke önska att begagna sig af undervisningen i dessa ämnen, som äfven att dels på den ena sidan lärdomsoch apologistskola, dels på den andra sidan gymnasium samt lärdomsoch apologistskola skulle förenas till ett enda sammankängande läroverk. Då cirkuläret emellertid i många afseenden lemnade helt och hållet obestämdt, huru den anbefallda föreningen af de förut skilda läroverken skulle tillgå, blef detta snart föremål för en mängd både officiella och enskilda förfrågningar från biskopar, stiftsstyrelser och lärarekollegier, här och der, då icke alltid tydliga och bestämda svar erhöllos, äfven för tvister, vare sig emellan biskopen och lärarne, eller emellan dessa inbördes, eller bådadera. Från somliga håll gjordes underdåniga framställningar med planer för de särskilda skolornas ordnande, och sådana fastställdes, olika för olika läroverk; på andra håll vidtog man sjelf mer eller mindre egenmäktigt på sidan -om den gällande skolordningen sådana förändringar, som man tyckte vara ändamålsenliga eller åtminstone tillräckliga, för att kunna anses hafva en sig det kungliga cirkuläret till efterrätelse. Bland de förändringar, som åtskilliga läroverk sålunda undergingo, utmärkte sig den rid Upsala katedralskola, utförd under erkeiskop aj Wingårds ledning, för den mest obevärade frihet i behandlingen af Konungens ud. I stället för att enligt det ofvannämnda ungliga cirkuläret lärdomsoch apologistkola skulle förenas, med valfrihet för de amla språken, blefvo de båda linierna här på let skarpaste från hvarandra åtskilda. Man rättade nemligen särskilda så kallade lärda ler latin-klasser, för hvilka stadgades, att gen befrielse vare sig från latin, grekiska eller ebreiska der finge ega rum, och man inrätde särskilda sä kallade real-klasser, för vilka åter stadgades, att ingen der finge lära tin, om han än aldrig så gerna ville. Om u än denna förändring till en del skedde RR SN len att omtala, att man alltid njuter, att man ltid finner degsa rikedamar munttmlsea Ton