Aftonbladet – 9 april 1853, sida 2

ndra dagar, då vi hara korum. Högtidliga. som dessa stunder alltid måste vara för menniskan, öro de det änn mera, när man skenbarligen ser sGuds ane sväfva öfver djupet och der fromma sånge klinga hön öfver böljorna och bönen stigerupp till himmelen, som klar och hög hvälfverig öfver det bräckliga nötskal, som utan Des skydd, hvilken stäcker stormens vinge, sulle vanmöktigt trotsa elementernas resgeri. )e äro dubbelt högtidliga dessa stunder, dåman rundt om Big ser den vida rymden, en ild af oändligheten, och midt deri på den lin pricken, hvarpå vi sväfva, på däck och vpe bland seglen, i märserne, öfverallt, mennkor anropa den Allsvåldige, på hvars makt ddörtrösta. Att sjöfolke är i grunden religiöst är en ofta upprepac sanning; och när marbevistat en gudstjens på hafvet, begriper pn huru detta komme sig. Tron är mångahida, och öfvertygelserns skifta såsom menniskijertan; men af hvac ginnerstämning man i är, så är det omöjlig att stå etum i bönestiderna på oceanen, at vid åsynen både af pkten och storbeten a alla de skönaste ochildaste naturfenomenen. som i tusende gestalsr möta, icke erfara der Allsmäktiges närvarooch sjunka ned i till. bedjan af den Allgod och Allvise, af källan den evigt klaras. Någ gånger (fem, deriblanc en gång efter vår förltare hr Bagge) hafv: vinödgats fira likbegäxelse efter någon skepps hamrat, som ej komit så långt som vi, hvar hopp att återse heroris kuster plötgligen blif vit till intet. Förselade på däck hafva v åhört påminnelserna 4 vår dödlighet, oeh de lär ej här, omgifven edöden i tusende skep tInader och i hvsrje önblick, man lättsinnig -Iser liket insvept i de blå och gula foster ländska flaggan ofvaen hård trall, hör de dofva rasslet af tre sflar mull, ser det ned a! hvälfves i det mörktysta oändliga djupet