Aftonbladet – 7 april 1853, sida 3

ningen, antager och besinnar, att per medium 3 millioner tunnor spanmål eller deras mots svarande värde 41.750,000 rdr (kanske mera om spanmålen blifvit såld utrikes) årligen blifvit förstörda till bränvin sedan 1809, och max multiplicerar samma summa med 44 år, så lärer äfven den mest stenhjertade och minst fosterlandssinnade ändock med häpnad nödgas finna, att på sagde tid icke mindre än omkring 1,837,000,000 rdr rgs blifvit högst oförståndigt bortkastade, blott för en liten onaturlig retning i strupen, som menniskan icke I behöfver. Några hundra millioner mera eller I mindre ursäktar icke husbehofsbränningens ;skadlighet. Hvilken armå har strapserat mera RR slagits bättre än Gustaf Adolfs många års krigare, ehuru den tiden icke fanns tecken till bränvin. Sannolikt har ingen nation så mycket arbetat på sin egen. skada, och allaj Sveriges krig tillsammans ha troligen icke kostat så mycket som den så kallade husbehofsbränningen och det derat förorsakade bränvinsmissbruket. Huru rikt, sedligt och välmående skulle icke Sverige nu kunnat vara, : om samma spanmål blifvit såld till andra län-. der, och om så mycket penningar blifvit importerade och använde till nyttiga företag i stället för att folket af det myckna bränvinet blifvit utsuget och förslöadt, och Sverige afj sin modernärings stora öfverskott endast skördat osedlighet, tiggeri, laster och brott, som nu tvingar till kostsam fattigvård och fång: vård, och ändock daglig osäkerhet för tjufvar, rånare och mördare. Hvad skola vå efterkommande och andra nationer sj en sådan hushållning, och likväl ska nationens egaa ombud dat fäderneslandet pa gar öfver paupeande; likaså öfver de På arrestbyggnaderna och kor: ttningarnes kostsamhet; man häpiver fångarnas nuvarande stora antal, vilka ökats till nära lika många som hela den indelta armån, då de förr voro en obetydlighet; man ser i Justitiestatsministerns un derdäniga berättelser, att bränvinet är orsaken till de flesta brott; och i fångvårdstyrelsens utlåtande, att bränvinet föranleder till en stor del af arbetsklassens uselhet och förfall; men sjelfva grundorsaken till allt detta har dock ingen hittills behagat utreda och uppgifva. Det är dock nu af ofvanstående uträkningar och uppgifter synbart, att då så många brän-! nerier påtruga en ringa folkhop icke mindre än 54, kanske 60 millioner kannor bränvin årligen, och större delen at betalningen derföre l: lockas ur den obemedlade klassens fickor, ty det : är ju svenska arbetsklassen som förtär detl mesta bränvinet, så måste en stor del deraf blifva försupne, utarmade och slutligen olyck! lige. Jag har under en lång lefnad med egna ! ögon sett mycket i den vägen. Jag har såsom ! landtbushållare i 30 år, (och utan att till-1 verka bränvin, vunnit mera ren behållning ! än kanske de flesta bränvinstillverkare) sett: I I I s flere, i början välmående bönder och stortorpare supa sig till tiggare och fattighushjon. Jag har ofta erfarit, att en mängd ärstjenare och legofolk burit större delen af deras Ilöner och dagspenningar på krogarne, äfven stulit för att få bränvin, till och med hustrur och stattorpare bortbytt staten, eller sålt maten för bränvis, sedan gått halfnakna och svultit med barnen, derefter kifvats, svurit och slagits sinsemellan, och i nöden begått hvarjehanda olagligheter. Barnen som. dagligen se, höra och uppväxa i sådana stugor, träda snart i föräldrarnes fotspår. Förmaningar verka nästan aldrig på sådana menniskor. Flera hafva i fyllan och villan kört ihjäl sig. Förmodligen illgår ungefär på samma sätt i de flesta svenfa ldRdsorter, efter klagomål och brott hökes från alla håll. Är det då underligt att pauperismen tilltager och att fängelserna fyllas? Men nu nämnde bränvins olyckor och förluster äro icke de enda! Genom husbehofsbränningens och drankens förvillande inflytelse på svenska landthushållningen, har Sverige nu blifvit så långt efter Danmark äfven hvad ladugårdsskötseln angår, utt Sverige — i stället att producera viktuaievaror och ladugårdsprodukter åtminstone nog ill sitt eget behof — ännu nödgas importera sådana varor för 6 å 7 millioner rdr rgs årigen (hvilket imporien för år 1850 utvisar) varemot det lilla Danmark, som föder gina ifkreatur utan drank, exporterar ladugårdsprolukter för omkring 20,000,000 rår rgs livarje ir, och ändock äter allmogen och arbetsfolset derstädes kött, fläsk och smör c. daglisen, eller mycket mera dylikt än i Sverige, wvarest större delen knappt kunna bestå sig sådan kraftig föda till de större helgdagarne; utan för det mesta få nöja sig med sill och röd samt potatis och vattvälling, men bränvin finnes dock nästan alltid ide flesta kojor. Skulle dranken verkligen vara så förmåalig ör kreaturen som bränvinstillverkarne hittills rott eller påstått, och ifrigt sökt att inbilla undra, isynnerhet under riksdagarne, så borde väl nu i Sverige, efter så långvarig och öfverdådig bränvinsbränning, och till följe deraf nycken drankfodring, det nu böra stå bättre ill med svenska kreaturen, och här, som till antalet finnas flera hundratusen kreatur mera e nu icke behöfvas att imDOrLET avad betyder det, att kreature med halm och drank, att de icke blifva utnålliga, att deras afvel blir småväxt och klen, utt mjölken blir dålig, ja ohelsosam, och att Sverige nödgas importera viktualievaror, blott nan slipper att forsla bort den tunga och skrymmande säden, får förvandla den till bränrin och får svenska folket att supa upp det och ruinera sig, endast för bränvinstillverkar1es beqvämlighet och: felaktiga hushållning. Annorlunda eller bättre lära kreaturen i