Aftonbladet – 5 april 1853, sida 1

KK. Danko Iniföres Ingen annons och för större stular NER des det att upphöja en sådan grundsats till 188, så vore Frankrikes och Österrikes presslagar en bimmelsk fribet i jemförelse med den tryckfrihet, som vore beskörd åt den liberala: pressen i Sverige. ; ; Vi förtrycka sålunda andras ytiranderf vi ej kunna semtycka alt på egen bekostot trycka och gprida hvad som helst gom behagar vält motparti att tillvita oss! Eu sådan moral är Svenska Tidningen värdig. Om vi nägon gång mot vår vilja gjort oss skyldiga till en oriktig uppgift, hafva-vi aldrig nekst att mottaga insända beriktiganden. Mer än en gång hafva vi mottagit genmölen, äfven när de varit ganska retliga och intet bevisande, af författare om hvilkas arbeten vi fällt omdömer; personliga förnärmelser hafva vi:aldrig tillåtit oss mot någon, och om vi någon gäng omnämnt sakförhållanden, som äfven bloit på det mest sflägsna sätt kunde. tolkas ofördelaktigt för någon särskild person, hafva vi aldrig nekat den de beträffat en tillfredsställanåe förklaring, hvilket Svenska Tidningens egen utgifvare torde kurna genom personlig erfarenhet vitsorda. Ati våra motståndare på ett motsatt sätt handlat mot våra pereoner har icke förändret värt handlingssött. Hvad vill det då säga att vi förtrycka andres yttrenderätt? Hafva vi förnekat någons rätt att ekrifva mot oss i Svenska Tidningen eller Folkets Röst, eller andra lika vänligt sinnade blad? Hafva vi nekat någon att ge ut särskilda, mot oss riktade pamfletter? Hafva vi försökt någon invändning mot dem som med Aftonbladet kringsändt mot oas riktade artiklar, såsom sed aast Vinterbladet gjorde i bankfrågan? Inotet af allt detta. När således hvar och en kan skrifva emot oss så mycket han behagar och äfven sprida sina polemiska artiklar med vårt eget blad, kan det just icke för vanligt menniskoförnuft synas, att vi begå våld mot andras yttranderätt. Men Svenska Tidningen har ett annat förstånd och en annan moral. Det konservativa partiet har alltsedan Attonbladets uppkomst gjort ständiga men fruktlösa försök att genom stora penningeuppoffringar skaffa sig entidningsorgan med något större publik, Äfven med Svenska Tidningen har det ej heller lyckats att vända någon större del af allmänneten till sig, och den störa massan fortfar att läga libetala blad. Bäst vore nu om de konservative kunde alldeles slippa att upprättbålla någon egen tidning, utan att de i stället kunde tvinga in sina uppsatser i de liberala tidningar, som äro mest spridda. Svenska Tidningen har också verkligen för ej länge sedan öppet yrkat, att det ej borde tillåtas oppositionstidningarne att yttra sig om regeringens åtgärder, utan att äfven underkasta sig skyldigheten att till ett visst utrymme meddela hvad myndigheterna derpå kunsa finna för godt att genmöla. I andra länder, som vilja vara konstitutionel!a, låter det styrande partiet sig vanligen vara angeläget att genom en egen officiel organ utveckla sina åsigter och försvara sina åtgärder. En sådan utgift ville man gerna bespara ministeren: och desg närmaste vänner här hemma hos oss, och i stället lägga kosinaden för underbållandet af en officiell tidning på det mest lästa oppositionsbladet. Denna tanka är ej så litet fiffig, helst ett annat godt kunde dermed samtidigt vinnas. Det skulle icke vara konstigt för myndigheterna och deras vänver att öfverhopa den lyckliga oppositionstidning, som hade. största publiken, med så många officiella meddelanden, att de alldeles. utträngde tidningens egna artiklar och nyheterna. för dagen, och derjemte göra dessa officiella meddelanden sä dödligt tråkiga, att ingen kunde uthärda att läsa en gå beskaffad tidning. :Hvad goraicke lyckats indragningsmakten, nemligen att bringa vissa misshagliga tidningar till tystnad, skulle utart tvifvel lyckas denna nya polisreglering. Ingenting vore-lättare än att ex officio skrifva ihjel en obehaglig oppositionstidning. Med mycken ihärdighet har Svenska Tidningen begagnat hvarje tillfälle att söka förs hatliggöra Aftonbladet, för dess förmenta brist på liberalitet mot insändare och föregifoa begär att undertrycka andras yttranderätt, när vi någon gång ej ansett detftiliständigt ait meddela vissa insända uppsatser, hvilka Svenska Tidningen sjelf vanligen med stor fröjd sedan tillegnat sig. När vi en gång villforo Vinterbladets begäran att vi skulle i vårt blad intaga en af dess redaktion författad polemik mot ess — hvilken fordran var bittilis oerbörd.i pressens annaler och så mycket mindre befogad som Vinterbladet sjellt, samma dag artikeln af ogs intogs, utdelades till Aftonbladets läsare i landsorten, — och vi med några ord tillkännagåfvo att vi ej kunde erkänna behörigheten af en sådan fordran, så utfor Svenska Tidningen bittert emot oss, för det vi vågade förklara att det endast var undantagsvis som vi lemnade rum för en annan tidningsredaktions anfall på oss inom vära egpa spalter. Men oförsyntast hafva dessa fordringar varit uttalade i en artikel kallad Några betraktelser öfver tryckfriheten, införd i Sv. Tidn. för några dagar sedan, och försedd af dess redaktion med ctt särskildt godkänsande. Deri fordras nästan rent utait en oppositionstidnisg skall stå tillhands med uppyandet af-alit hvad motpartiet behagar tl. sända den. Vi kunna ej annorlunda uppfatta följande rader: Det är gifvet att presstväng allrahärdast utöfras af pressen sjelf; om den missförstär sin kallelse. Förrycket inom pressen; utöfvadt af dess egna organer, denna sorts aristokrati, som söker och lyckas att qvätva hvarje motständ genom att i tid och otid anfalla dem, som väga det, utan att se till medien:eller om de just äro de rätta, är farligare än allt annat, Om au denna press-aristokrati, som längt ifrån icke är letsamma som inbegreppet af de bästa, ärligaste cch idlaste, uppenbart gväfver den tria yttranderätten lerigenom, att den ej upptar eller alldeles oriktigt efsrerar sin motständares försvar, så uppträder den som en våldemakt, hvilken bryter sönder första vil-, koret för en värdig och gagnelig tidningsprass. Ty sagnet ligger icke i inpräglingen af vissa grundsatser, utan deri, att diskussionen må vara tri — ut