Aftonbladet – 1 april 1853, sida 1

— STOCKHOLM, den 4 April. : Den orientaliska frågan har genom det sät hvarpå den Tyska ambassadören furst Men. schikoff uppträdt i Konstantinopel, ånyo til den högsta grad spänt hela Europas uppmärk. samhet. Innan vi för egen del inlåta oss pi några betraktelser öfver den utomordentlige arrogans hvarmed vår ryska granne gär til väga mot Porten, anföra vi ett i går mottage bref från: vår Pariserkorrespondent, som på et åskådligt sätt redogör för tänkesätten inom Frankrike med afseende på denna europeiska fråga, och anmärka dervid endast att den i brefvet omnämnda uppgiften, att den engelska Medelbafsflottan blifvit kallad till Arkipelagen, på grund af turkiska regeringens anhållan hos Englands chargå Waffaires, vederlägges af åtskilliga i går ingångna utländska tidningar. äfvensom att, så vidt bekantär, hvarken denna eskader ännu utlupit från Malta eller den ryska Svartahafsflottan från Sebastopol. UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 21 Mars. De förvecklingar hvilka inträdt i Konstantinopel sedan furst Menschikoffs aekomst i denna hufvudstad hafva under de sednaste dagarne utgjort det allmänna samtalsämnet och itgöra det ännu. Jag bör till och med säga att redan innan denna ryska ambassadörsg ankomst till Porten hade den Orientaliska fråsan i och för sig sjelf i Paris väckt en betydlig uppmärksamhet. Icke sällan hörde man dessa politici, som svälja alla slags nyheter, hviska hvarandra i örat, att styckningen af turkiska väldet var oåterkalleligen beslutad; de gingo ända derhän att uppräkna fördelningen. Ryssland, Österrike och England figurerade dervid ensamma såsom de tagande parterna. Preussen fick i ersättning Hanover, och Frankrike fick Belgien och den gamla Rhenänsen. Sedan den europeiska jemnvigten sålunda blifvit återställd, kunde vi sofva i alsköns ro. Det faller af sig sjelft att detta något beqväma sätt att omgöra Europas karta, när det framställdes såsom en fait accompli, icke vann särdeles kredit, men man kunde emellertid se att den Orientaliska frågan hade på allvar bemäktigat sig den politiska opinionen, och vare sig af en aning eller att grefve Leiningen, det österrikiska sändebudet, och de medgifvanden han hade erhållit, hade gjort nya fordringar från ryska sidan i afseende på Porten troliga; det säkra är, att man väntade