Aftonbladet – 30 mars 1853, sida 2

vände sig till Lambert, skrifver du ej mera i tidningarne? — Jag håller på att afsluta en kritik öfver Bamberts poem. — Men det är ju ej utkommet från trycket ännu? — Det gör ingenting, Jag skrifver in artikel i väntan på att det skall utkomma, och ger ut den på förhand. — Men han är man för att kunna fordrå upprättelse af dig. — Det är just hvad jag önskar; jag har länge haft lust att få komma till en förklaring med den der lilla fickpoeten som låter sina herdeqväden göra sin rund i alla salonger och förvrider-hjernan på alla vackra fruntimmer; men som han är utmörkt skicklig i att föra pistolen, vill jag vara den som f.r välja vapnen. — Således ämnar du döda honom, invände Seroy lugnt och fyllde ånyo sitt glas; jag medger att han är en narr, han har vågat påstå att lord Seymour hade vackrare hästar än jag; må jorden öppna sig under hans fötter, inte ämnar jag hålla något liktal öfver honom. Paul och Joseph hade hittills lyssnat utan att yttra ett ord. Detta gorglösa bedrägeri och denna förfinede grymhet väckte hos dem en förvåning blandad med fasa. Hittills hade lasten endast framställt sig för dem som grof och löjlig; de hade ännu aldrig sett den under denna artiga iskalla form. De frågade hvarandra om detta väl kunde vara de glada sällar från de högre sällskapskretsarne, som man beskrifvit för dem såsom verkliga efterdömen. — Då föredrager jag Galuchon framför den der elaka öfversättaren, sade Riaut helt sakta och visade på Armand Lambel. — Och jag, tillade Poincy, jag skulle mycket heldre. vilja ha att göra med egoisten Godard än med den illpariga mäklaren. — Jag tror att du gerna kan lägga ansorgdrögt efter dina tj: golusen francs, — Jag är rädd att Bå är. Man hade lemnat bordet; de Mercourt föreslog ait men zamföäldt skulle gå på spektaklet, och Bertaut bjöd sina i åda nya gäster att åka i sin vagn. rg de Nör Ge inknvmmo i salongen var redan pjezen börjad. . — Ja så, go vänner, gade Lambel, SaintClair ör såledeg återställd till helsan; der ha vi honom ju på scenen. — BSaint-Clair, upprepade de Mercourt; jag vill säga er go herrer att vi föra krig på lif och död, han och jag. — Hvarför? — Åh det ör en kärlekssffär, — Har han slagit dig ur brädet, mähända, utropade Lambel; då måste vi hämnas