Aftonbladet – 29 mars 1853, sida 2

Vid dessa ord vände han sig till de båda vännerna med ett småleende och bjöd dem att stiga in. seph såg på Paul. — Du har ju börsen? sade han sakta. Riaut sökte i sin ficka, smög derpå ett guldmynt i den fattiga qvinnans hand och följde Godard. — Jag ber herrarne tusen gånger ursäkta att jag gjorde er till vittnen af detta ledsamma uppträde, sade den sistnämnde med inställsam röst; det är mer än obehagligt att ha göra med sådant der folk. — Den stackars hustruns belägenhet är verkligen sorglig, invände. Poincy. — Visserligen, visserligen; men det angår inte mig; jag är hvarken hennes slägtinge eller hennes guffar! Dessutom är det väl minst tjugutusen sådana der arbetshjon som hon i samma belägenhet. — Det är förfärligt att tänka på att det står så ill till, sade Joseph. — Också tänker man ej derpå, när man är en klok man, invände grosshandlåren. filosofiskt. Ni skall nog vänja er vid att se allt det der eländet, mine herrar; vill man roa sig här i verlden, så måste: man efva för sig sjelf, utan att bekymra sig om sin nästas elände; Dessutom försäkrar jag er att sådant der folk äro mindre att beklaga än man skulle tro; de äro födda i eländet: och efva der som fiskarne i vattnet; bar inte Beanger sjungit för oss: Fattigt folk Är lyckligt folk ; De hälla hvarannan sä kär. Säll den som fattig är, — Men när de inte hålla hvarannan kärt unmärkte Poincy: — Det blir deras ensak om så förhåller sig, sade Godard. För öfrigtäro sådana menaiiskor alldeles oefterrättliga, mina herrar. Om en arbetares hustru kommer i elände, så må