Aftonbladet – 22 mars 1853, sida 1

tadt. Han svor att sälja ända till sista stenen af sitt hus och sedan inskeppa sig till Indien på ett af ostindiska kompaniets fartyg. Redan hade största delen af möblerna förevunnit,; men några familjeporträtter garnerade ännu murarne; de blefvo Samuel Stricklands rof. Tapeterna, sålunda beröfvade det lilla lif de hade qvar, behöllo endast fläckarne efter taflorna, och denna erinring om de frånvarande var icke af natur att uppmuntra Wiliame sinne. Öfverste Thomas, som intog hedersplatsen, satt nu ensam qvar; sålunda iogade händelsen, icke rättvisan; ty enligt traditionen var det han som hade förskingrat gina förfäders arfvedel. — Huru skall man förstå, — utropade Wi!liam gång efter annan i det han betraktade denna fatala slägtinges porträtt; — att det fanns så föga hjerna i ett så stort hufvud? Jag är icke kännare, men detta utseende är så karakteristiskt att jag vågar påstå stt det ir likt; nå väl, af denva lugna hållning, af denna tankfulla panna, af detta allvarliga öga skulle mean tro sig se en ädel och vwvis man, Han ver, försäkrar man, en af grefskapets rikaste gentlemen, och efter hans död påtröf. fade man hos honom knappt tillräckligt perningar till en anständig begrafoing. Hans son måste lemna Cambridge innan han glutat sina studier och var i föga mindre brydsam stälining än den jag iråkat efter min fars död: san var endast så till vida lyckligare att Jasob I, som belöning för öfverete Thomas rohet, gaf honom ett kompani, medan ja cke eger någon beskyddare atträdda mig från indergången. Hvem skulle vara nog galen utt gå och tala i dag om tjenster giorda för vå århundraden sedan åt Stuartarne, då men slömmer dem som i går gjordes Brunswick? Nå väl! min köra stamfar, ni måste beqvän a r göra bekantskap med de åldriga fåtöljer ch koffertar som vänta er bland Israöls barn; ag är ledsen, ganska ledsen deröfver; men lå ni icke kunde bevara edert fädernearf, må ii icke förvåna er öfver att jag icke kan bevålla edert porträtt. (Forts.)