Aftonbladet – 22 mars 1853, sida 1

uttryck; man tror sig se hennes själ genom deras genomskinliga slöja ; och hvilken englalik okunnighet de tala om! Lavinia för sig som en af dessa grekiska statyer, om hvilkas beundransvärda proportioner hennes växt erinrar. Ellen är helt enkel, helt naturlig; hennes former, om icke så utvecklade, äro mera smärta och smidiga, och hon vet att i sina minsta rörelser inlägga ett obeskrifligt behag. 1vinias blonda och fladdrande hår nedfaller c:ver hennes tinningar i låtsad oordning och ger hennes hufvud en vignettes skyilka elegans; Ellen åtnöjer sig att dela sitt i två släta flätor som innefatta hennes panna; den största delen gömmer hon under en blyggam kambriksmöss:2, och dess kolsvarta färg förhöjer endast friskheten af hennes hy. Slutligen, jag her aldrig sett Lavinia rodna mer än er enda gång, och jag bedrager mig mycket om det icke då skedde emedan man icke betraktade henne; Ellen rodnar ofta, och det isynnerhet när man ser på henne. Ack, om den: ena vore i den andras ställe! Men se hur långt förtreten för mig, huru mitt hufvud uppbrusar! En tvätterska! fy då! — Det hjelpte icke att dAbernon kallade sin stolthet till hjelp för att understödja hans första val; förtrollningen var bruten. Naturen, då den gaf advokatens dotter allt hvad som uppväcker kärlek, hade förnekat henne det som underhåller den. Hon liknade en af dessa vackra alabasterlampor, gom äro underbart skulpterade, men kringsprida blott ett matt ljus; hon hade formens skönhet, en regelbunden och kall skönhet. Hennex bästa vär, miss Simpson, hade k kteriserat henne med ett ord, i det hu: att Lavinia icke borde målas, utan gru..:s a tta dagar, fjorton dagar förflöto utan ait William kunde erhålla Ellens räkning, och lik väl skedde bvarje morgon de behöfliga inköpen för dagen. Den unga flickan kom på en bestämd timme och satte sig med samma flit vid sitt arbete, ehuru hennes blekhet förrådde nativak. DAbernon envisades icke längre; han hade gissat hennes hemlighet. Hans beslut var fat