Aftonbladet – 21 mars 1853, sida 2

örsta gången som Svenska Tidningen komnit under fund med, ait Aftonbladet anför och redogör för skrifter, som han antingen icke läst (som nu) eller helt lösligen genombläddrats, så måste vi dock, för attfreda oss ör alla dessa beskyllningar, med några få ord ipplysa om rätta förhållandet. Artikeln, införd i nämnde år 1851 utgifna ranska arbete under ordet Etat, består nästan ulltigenom af ordagrannt citerade utdrag ur ett itet arbete: Ietat; maudit argent, som 1849 utgafs af den sedermera 1850 aflidne Bastiat, nvilka utdrag Coquelin, den dåvarande, men sisflidet år också aflidne utgifvaren af sDicionnaire de Pconomie politiques försett med några inledande och beledsagande ord, äf. vensom han derunder satt sin signatur. Nu hafva vi anfört Bastiat såsom författare ill denna artikel, hvaremot Svenska Tidningen påstår att sådant bevisar att vi aldrig sett den, emedan Coquelin är författaren. Svenska Tidningen har dock sjelf vid meddelandet af artikeln beledsagat den med några betraktelser, hvari åberopas hivad Bastiat omtalar i densamma men icke hvad Coquelin deri andragit, och vi hafva derföre ansett och fortfara att anse artikeln samt de deri framställda åsigter med mycket mera skäl böra tillräknas Bastiat än Coquelin. Vill man nu vara diplomatiskt nogräknad i uttrycken, vore det visserligen riktigast att vid åberopande af denna artikel utiäta sig så här: Den af Coquelin uti Dietionnaire de Feconomie politique, införda och med hans signatar, icke med hans namn, såsom Svenska Tidningen uttrycker sig, försedda artikel, innehållande åtskilliga stycken ur ett arbete af Bastiat; men vi hafva ansett en dylik noggrannhet öfverflödig och äro förvissade att våra läsare för dess uraktiåtenhet icke-instämma i de många anklagelser som Svenska Tidningen med anledning deraf gjort oss, Hvad samma tidning menar med sin tillvitelse, att vi sagt det Bastiat skr.fvit ett större arbete under titel: Petat,, ehuru den berömde författaren ej utgiffit något sådant arbete, förstå vi icke, emedan vi icke haft något sådant yttrande. Men vår motståndare -har här synbarligen velat på allt sätt råga måttet al våra synder och peka fingret åt vär förmenta okunnighet, för att dermed för egen del söka öfverskyla sin reträtt från det obetänksamma förslaget om att upprätthålla föräldravården genom böter. Det hör vanligen till den stora konservativa tidningens polemiska taktik, att när han förgått sig i någon sak, som han ej kan vidare försvara, lemna sjelfva hufvudfrågan åten för honom önskvärd glömska, och i stället kasta sig öfver något uttryck af sin motståndare, emot hvilket derefter en häftig polemisk manöver utföres. Så har det äfven gått i frågan om föräldratukten,. Sjelfva saken lemnas nu helt och hållet åsido, men deremot kastar sig Svenska Tidningen öfver oss med en hel härskara af anklagelser, emedan vi skola i sammanhang med denna fråga citerat ett oriktigt författarnamn. Sedan vi emellertid visat att tillvitelsen för vårt stora misstag saknar all grund och att man verkligen med mera skäl kan säga att Bastiat är författare till de i omförmälda uppsats uttalade åsigter än deras referent, Coquelin, torde Svenska Tidningen kanske finna för godt att retirera från en dylik ordstrid samti stället taga i öfvervägande, huruvida det icke vore i sin ordning att densamma försvarade sitt förslag om föräldratukten emot Aftonbladets anmärkningar. Då Svenska Tidningen just i sina betraktelser öfver Bastiats åsigter i här omhandlade uppsats klandrat de liberala i Sverige, för det de skola, likasom de af Bastiat med snillets vapen bekrigade franske socialisterne, hafva ställt omåttliga fordringar på staten, torde det också lämpligtvis böra påpekas, att detär Svenska Tidningen sjelf som ställer de mest öfverdrifna anspråk på staten, när samma tidning föreslår, att staten skall genom föräldrarnes fällande till böter i händelse af försummelse (eller oförmåga?) förbättra barnens uppfostran, hvaraf följden måste blifva, antingen att polisen öfverallt skulle intränga i familjerna och blanda sig i deras omvårdnad för det uppvexande slägtet, eller också att detta slutligen komme att uppfostras på stateng bekostnad och under tillsyn af dess embetsmän. Hafva de liberala någonsin gjort sig skyldiga till så omåttliga anspråk, på staten, som de här från den konservativa pressen utgångna, och månne icke Bastiat, om han lefvat i vårt land, skulle hafva bekrigat dessa anspråk såsom socialistiska? De liberala äro tvärtom så långt ifrån att ställa några omåttliga anspråk på staten att de i stället hafva till hufvudsakligt syftemål att fordra folkets sjelfstyrelse eller att foiket må Iså mycket som är förenligt med det allmänna bästa sjelft ombesörja sina angelägenheter, lutan att öfverallt vara bevakadt och reglementeradt af statens faderliga polismakt, antingen den då vill befatta sig med att organisera eganderätten eller familjerätten eller den personliga friheten. (Insändt.) Svar Uti Aftonbladet J4 62 för den 16 Mars bar en tjenstvillig målsman för landshöfdingeemIbetet i: Stockholms län, under namn af Räntetagare, uppträdt med nog mycken vresighet Å emot den Räntegifvare, som uti Aftonblade,