Aftonbladet – 21 mars 1853, sida 2

lit. Hon märkte-gnart att man skamlöst betal honom; men hon ansåg icke nödvändigt utt röja tjufvarne; hon föredrog att i tysthet eformera alla missbruk som förökade utgiferna. i ; Två månader förflöto mödosamt nog, det var endast halfva tiden för det uppskof som advokaten utfästat, och redan hade William måst sälja en del af sina möbler för att fylla sina närmaste behof. En jude (uti hvilka historier om penningbugterier uppträda icke ju der?), Israel Strickland hölli lichester en bod för fornsaker, hvarur hans trosförvandter i London tillfredsställde sin rococosmak. Denne fann de MCAbernonska möblerna värdiga att intagas i alla medeltidssamlingar, men i stället att uppskatta dem som sällsynta, undervärderade han dem som urmodiga. William var slaf under den hårda nödvändigheten, och måste dertill dölja den uppoffring han gjorde under den skenbara förevänningen, att han ämnade möblera sitt fädernebus i modern styl, och för att göra sig trodd rådfrågade ban stadens förnämsta köpmän om de nyaste moderna: Fåfänga försigtighet! Två gamla fruntimmer i grannskapet, som oafbrutet höllo vakt vid sina fönster, förkunnade öfverallt, att de hvarje morgon sågo någon möbel utvandra från dAbernonska buset, men aldrig någon ditbäras i stället. Borgenärer hafva vanligtvis fin hörsel och lätta fötter; vid larmklockans första ljud begåfvo de sig till Williem och visade sig så enträgna, att han för att erhålla några dagars anständ måste göra sin ruin fullkomlig. Underrättad om hvad som passerade, bega! sig advokaten i sin ordning i väg. Han an: lände skyndsamt, tvang Ellen att säga sin lö. sen, och efter en inspektion som liknade er husvisitation, blef han öfvertygad att de ryk. ten som cirkulerade ingalunda voro öfverdrifna William begrep genast advokatens tankar. re väl, — sade han, så muntert han förmådde, — ni är öfverraskad öfver den förän. dring som ni upptäcker här, är det icke så?