Aftonbladet – 18 mars 1853, sida 2

Kongliga Teatern. Lucrezia Borgia. Då denna opera ej förut varit gifven på svenska scenen, vilja vi i korthet gifva en öfversigt af librettens innehåll. Handlingen innehåller en episod ur Lucrezias lefnad. I prologen finna vi hjeltinnan, som från sitt hem i Ferrara i hemlighet begifa vit sig till Venedig för att se sin son Gennaro, för hvilken hon hyser en stor ömhet, och som likaledes egnar henne mycken tillgifvenhet, ehuru han ej känner egenskapen af sitt förhållande till henne. Nägra ädlingar, som på en bal igenkänna henne och mot hvilka hon fordom svårt förbrutit sig, afrycka henne masken och upptäcka för den bestörte Gennaro att den afskydda Borgia varit föremålet för hans tillgifvenhet. I sjelfva pjesen uppträder Gennaro, omgifven af samma vänner som i Ferrara, och insulterar namnet Borgia, som läses öfver ingången till Lucrezias palats. Hertigen, hennes gemål, den hon, okunnig om gerningsmannen, anropar om hämnd för denna skymf, låter fängsla Gennaro och dömer honom till döden. Under sken af förlåtelse låter han honom tömma en bägare Borgia-vin, hvilket dock Lucrezia genom motgift gör oskadligt. Emeliertid har Lucrezia upptäckt, att Gennarog vänner äro desamma som skymfat henne i Venedig, och till erkänsla derför låter hon vid ett festligt tillfälle undfägna dem med den berömda Borgiadrycken, som också ej förfelar att göra sin verkan. I detta ögonblick uppträder hon bland de till döden invigde: sono la Borgia, — och de svigtande gestalterna utföras nu i ett ytire rum, der deras likkistor redan vänta dem. Gennaro vill dela sina vänners öde: han för smår det erbjudna motgiftet och uppgifver andan. Vi vilja ej utförligare granska halten af denna librett: den är i allmänhetens händer, och de reflexioner den kan föranleda komma temligen frivilligt vid dess genomläsning. Om musiken torde ej heller vidlyftigt behöfva ordas: den är rik på minnen från Donizettis öfriga operor, uttrycker (med några undantag) ungåfär detsamma som de flesta af dessa och är derjemte så lättsmält som en teaterpastej. För öfrigt låter Donizetti handlingens sorgliga natur icke särdeles störa hans goda lynne, och hans Lucrezia drillar vid sin älskade song dödskamp oförtrutnare än någonsin. I allmänhet äro. Donizettis hjeltinnor aldrig mera begifna på drillar och fioriturer än då någon svår olycka öfvergår dem — ett fenomen, som vi vilja öfverlemna åt psykologerna att förklara. Undantagsvig böra dock några nummer nämnas, som bevisa att Donizettis melodiska skattkammare var lika väl försedd, som han förstod att hushålla med dess innehåll.. På en opera af tre akter komma nemligen tre, fyra intressanta nummer; mera kan ej bestås, ty många beställningar för karnevalen, för Pergolan, för Opåra comique vänta på effektuering, och hvar och en af dessa vill också ha sina glanspunkter. Såsom sådana i denra opera nämna vi några lyckliga