Aftonbladet – 17 mars 1853, sida 3

omisskännligt engelska kostym, och snart ka-, stade den ena af sällskapet efter den andrä förstulna: blickar -påsmin ensliga. person. Jag förnam äfven mystiska hviskningar, och då jag ej förstod deras mening, inbillade jag mig något fåfängligt kanhända, att de hade afse-! ende -på min person. Vi hade knappt gått till sjös, förrän dessa blickar och hviskningar antogo en så bestämd karakter, att jeg började! misstänka att de måste gälla något mer än! min bredskyggiga hatt och blå doffeikavaj,: och allvarsamt befarade att jag möjligen kunde; ega en oangenäm likhet med något olyckligt offer för en allmän efterlysning. Plötsligen stod en frodig figur med ett fryntt! ligt ansigte, klädd i en amfibisk drägt, midemellan uniform och civilkläder, framför mig der jag satt långt ifrån de andra. Han bade slagit flera lofvar öfver däcket och hvarje gång kommit min vrå en gmula närmare, Etes-vous anglais, monsieur? frågade den förtrolige herrn, lyftande på mössan med en artig bugning. Jag hade två skäl för att icke direkt besvara denna inqvisitoriska fråga. För det första kunde jag ej göra det utan att medgifva att jag förstod åtminstone några få ordj af ett språk som jag icke hade någon afsigt! att tala, men hufvudskäölet var att jag ännu ej varit tillräckligt länge från England för att vänja mig vid en så burdus presentation mellan främling och främling. Jag stirrade på den frågvise med en blick, som måhända sqvalirade om hvad jag tänkte; men det fryntliga solskenet på hans ansigte smälte min styfbet, och jag underrättade honom i en betydligt mildare ton än jag först ämnade, att jag icke talade fransyska. z Ä ; Sind Sie ein Engländer, mein Herr?. Återtog den artiga mannen. men af samma skäl som förut svarade jag I dont speak german; SIT.? Den goda doktorn, — ty en doktor var det, och på ett eller. annat sätt hade jag fått i mitt hufvud att han var en af Hans Svenska Majestäts lif-medici, i hvilken förmodan jag dock måste hafva misstagit mig, — den gode doktorn ryckte på axlarna i stum förtviflan och lem! nade mig, såsom jag trodde, åt mitt öde. Men det dröjde icke länge förr än han återvände, med en förstärkning som gaf honom ! den mest ögonskenliga förnöjelse. Hans bjelptrupp var en af dessa ailestädes närvavarande skottar, som finnas i hvarje vinkel! och vrå af verlden och alltid äro :färdiga, att lägga sig i hvad det än må vara. Han-hade; bott tillräckligt länge i Stockholm för att kun: I na tjenstgöra som tolk, och började sin för-! rättning med att presentera mig för doktor den och den — jag hoppas man förlåter mig att jag glömt namnet. Doktorn begagnade sig snart af skottens tjenstvillighet för att anställa ett sådant systematiskt förhör, att om jag funnit för godt att tala om hela sannin? gen och ingenting annat än sanningen, skulle! mina svar hafva varit tillräckliga att tillfreds: ! ställa den mest benhårda polismästare som anställt förhör med någonsin en stackars passlös lösdrifvare. : Sedan jag väl öfvervunnit det första för mina engelska känslor stötande intrycket, vann doktorns fryntlighet snart seger öfver min egen skygghet, och med hans och hans skottska medhjelpares biträde fann jag mig snart bragt i ett! intimt fastän tyst bekantskapsförhållande till! den ena efter den andra af mina medpassagerare. Innan vi. ännu lemnat första dagens: middagsbord hade. jag druckit ett glas medi! nästan hela sällskapet om bord, oaktadt jag ; j knappt med en enda vexlat ett ord annat in genom: den välvilliga skottens biträde. ! En sådan bastig och oceremoniell bekant-!! skap skulle troligen förefalla mindre stötande !! för en annan främling än den tysta och förbe-!! hällsamma engelsmannen. Likväl tror jag att). det är en stor skilnad mellan första stegen ) ill förtrolighet hos en svensk och hos andra . europeiska nationer. En fransman torde välj vara lika färdig som en svensk att tränga sig på obekanta personer med hvilka han träffar illsammans; och det ligger utom all fråga! . den förres påflugenhet mycket mer sjelfvisknet än i den sednaresg, och fransmannens hufvudsyfte är ofta hans eget nöje eller tillfredsställandet af hans personliga fåfänga; men 1an döljer dessa motiver under en så öfverygande mantel af artighet, att den som är föremål för hans uppmärksamhet, vore detäf: ven en engelsman, ofta blir mera smickrad in stött af hans enträgenhet. I Svensken deremot begynner sin förtrolig-) hetsprocess med så ojemförligt mycket min-! dre takt, att oaktadt det efter afräkningen af. en öfverflödande nyfikenhet återstår en dryg! rest af verklig välvilja och bjertlighet, är likväl det burdusa och ovarsamma sätt, hvarpå; han ställer sina inledande frågor, ganska egnadt att såra grannlagenheten hos sådana pers! soner, som ej äro vana att slå sig i språk med I den första främmande de träffa. F Det oaktadt ligger så mycken oegennyttig vänlighet i denna svenskarnes fallenhet att; göra sig bekanta, att ehuru den måste oftås vifva anledning till allvarsamma obehag förj dem sjelfva, kan den.svårligen undgå att be-! haga utländningen, sedan han väl hemtat Big! rån den första förvåningen. Nöjet af min esa på Svithiod och af många följande resor! har blifvit i betydlig mån stögradt: genom lenna tillgänglighet hos: svenskarne. Ingen i! kunde vara doktorn och hans vän skottenc nera tacksam än jag var, när vi anlände till ; F k Y nn må Fm Mkr BR 1 f Stockholm. Stockholm! Jag började detta blad med öresatsen att återkalla minnet af min första ankomst dit, och jag har sölat så länge på vägen ätt jag måste lemna dessa erinringar!! ill en annan gång: a k RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. — Vid rådstufvurättens 6:te afdelning fortsattes i sär ransakningsmålet angående förre äkaren Lilja n. fl., hvarvid tillstädeskommo riddarhuskamereraren Un mAaman cdctadanet nmhidaoaman avuditör Ran hory torR.