Aftonbladet – 16 mars 1853, sida 2

intresset göra sig gällande. Den insända repliken lyder sålunda: Uti Aftonb!adet för d. 8 dennes anföres, såsom bevis på det otillfredgställande i nuvarande sättet för markegångstaxans bestämmande, utdrag af en konungens befallningshafvandes i Stockholms län kungörelse af den 26 November 1852, hvaraf inbemtag, att kammarkollegium på anförde besvär af landshöfdingeembetet i nämnde län gjort några förändringar i den af länets deputerade uppgjorde markegångstaxa, i sammanhang hvarmed anföres, att den skattegifvande jordägaren sannerligen må erkänna sin stora förbindelse till den stora massan af indelta löntasgare, som icke, lika med landshöfdingeembetet, anropat kammarkollegii biträde att få den nog dyra tiden i skatteväg ytterligare fördyrad.n : Hvar och en med förhållanderne obekant, som läser ofvanstående framställning, måste lätteligen förledas till den föreställning, att det ensamt varit till fördel för landshöfdingeembetet, som markegångstaxan. inom Stockholms län blifvit i afseende å spanmål genom kammarkollegii ofvanberörde beslut förändrad, men sådant är, på sätt härefter skall visas, ingalunda förhållandet. Innan markegångstaxan anses fastställd i hvad den rörer kronans rätt, måste den underställas kammarkollegii pröfning, och -dervid händer nästan alltid, att värdet å flere af de i taxan förekommande persedlar förhöjes, Sådant var förhållandet med sistlidne års markegångstaxa, hvaruti, utom andra räntepersedlar, värdet å spanmål förhöjdes, allt på sätt bemälde kongl. kollegii skrifvelse af den 15 November nämnde år utvisar. Då någon rimlig anledning icke förefinnes, hvarför den spanmål, som är kronan behållen, skall lösas till högre belopp, än den kronan afträdt till löntagare, måste hvarje räntetagare hafva skäl att jemväl för dess del yrka att få tillgodonjuta samma lösningspris, som för kronans spanmål blifvit stadfästadt, och det var af sådan anledning, som ej mindre länsstyrelsen än ock löningsdirektionerne för lifregementets dragoner och Uplands regemente till kammarkollegium framställde begäran om åtnjutandet af en så beskaffad rätt, den kongl. kollegium också pröfvade böra de sökande medgifvas. Häraf synes, att den stora massan af lön-. tagare fått sig tillagd enahanda förmån, och att denne icke, såsom anfördt blifvit, tillfallit någre serskildt omnämnde personer. Det mot länsstyrelsen framställde klander synes äfven derföre obefogadt, som vederbörande räntegifvare nogsamt af mångårig erfarenhet inhemtat, att länsstyrelsen af sin ställning till räntegifvare städse ansett sig böra afstå från dess rätt att till leverering in natura uppsäga så väl spanmål som alla andra räntepersedlar, hvilken rätt räntegifvarne deremot i mer eller mindre vidsträckt mån begagna så, att t. ex. för åren 1850 och 1851 ungefärligen tre femtedelar af räntespanmålen blifvit uppsagd att levereras, hvaremot för sistlidne år endast omkring en femtedel är vorden uppsagd. Då nu kommittgen för markegångssättningen icke alltid är så sammansatt, att räntetagarnes rätt kan anses fullt bevakad, måste, så länge detta förhållande fortfar, utväg förefinnas att hos mågon myndighet, som i detta fall är kammarkollegium, vinna rättelse i de misstag, som af deputerade för markegångssättningen kunna begås, hvilken utväg jemväl står räntegifvarne öppen, och då dertill. kommer, att den, som med kammarkollegii utslag är missnöjd, kan hos Kongl. Maj:t anföra underdåniga besvär, hvilken rätt åtminstone åtskillige räntegifvare nu begags nat, så måste man ogilla den obilliga ensidighet, som i oftanämnde framställning uppenbarar sig. Slutligen torde uppmärksamheten böra fästas derå, att, om räntegifvarne varit missbelåtne med det af kammarkollegium vidtagne förfogande, det berott af dem att till leverering in natura, hvilket eljest, såsom ofvan är Inämndt, årligen sker, uppsäga räntespanmålen, -men då ingen enda af dem efter den låberopade kungörelsens allmängörande begagnat en gådan rätt, torde deruti ligga det I säkraste bevis, att det af kammarkollegium bestärnda lösningspris ej varit för högt. Efter hvad sålunda anfördt blifvit, måste Idet synas uppenbart, att den anonyma ränteIgifvarens anförande i ifrågavarande afseende sl varit sanningslöst och i hög grad egnadt att ;I förvilla allmänhetens omdöme, vare sig att detta skett af okunnighet eller illvilja. Stockholm i Mars 1853. . Räntetagare.