Aftonbladet – 11 mars 1853, sida 3

en adjunkt. Huru utmärkta hans embetsgåfvor, huru bepröfvad hans skicklighet, huru grundliga hans insigter än må vara, så måste han dock vanligen, vid ansökningar till pastorater, stå tillbaka för den i prestembetet alldeles obepröfvade skolkollegan, lektorn, akademiläraren. Så går det icke till på den civila tjenstemannabanan. Man tillsätter icke t. ex. domsagor med personer, som evertuerat sig t. ex. i grekiskan, men aldrig lagt hand vid -domarevärf. Detta ginge dock onekligen lika bra eller lika illa för sig, som en mängd pastorats tillsättningar. Liksom de bättre och bästa pastorater till stor del skötas af e. 0. prestmän, så kunde ju också de bättre och bästa domsagorna skötas af e. o. häradshöfdingar, med samma villkor som adjunkterna. Man kan ju göra försök under ett och annat decennium, besätta domsagorna med personer utan vana vid och insigt i embetet, tillägga skolkolleger, lektorer, professorer, militärer äc. c. befordringsföreträde framför e. o. häradshöfdingar, och rikets ständer skola ofelbarligen . få emottaga en Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag till stipendier för juris studiosi vid våra universiteter. Samma orsaker måste nödvändigt frambringa samma verkningar. Man har nyligen uttryckt någon förundran deröfver, att de e, o. prestmännens antal. allt mera förminskas, fastin den förhöjda tjenstårsberäkningen för skolpresterna blifvic afskaffad. En ganska stor anledning till rättvis missbelåtenhet för det lägre presterskapet har visserligen härigenom blifvit undanröjd, men för den stora mängden af detsamma är dock vinsten mera skenbar än verklig, så länge hufvudfelet, nemligen skolmännens presterliga befordringsrätt, öfver hufvud ännu qvarstår. Antagom, hvad som torde vara medelproportionen af de olika förhållandena i olika stift, att ett sådant består af 100 pastorater och 90 sacellanier, samt att der äro 70 adjunkter. Antag vidare att 30 af nyssnämnda pastorater äro för det lägre presterskapet oåtkomliga, såsom dels tillhörande första klassen, dels varande af prebendär, regal och patronel natur — det torde nemligen i största delen af Sverige höra till sällsyntheterna, att en kapellan eller adjunkt erhåller ett patronelt eller regalt pastorat — så skulle 70 pastorater återstå förde 160 kapellanerna och adjunkterna. Den utsigt, som härigenom för dem öppnas, är icke så särdeles lofvande, men. blifver det ännu mindre då de 160 aspiranterna ytterligare ökas genom t. ex. 40 tjenstemän vid lärdomsskolorna och 20 vid folkskolorna, så att summan af pastoralaspiranter blifver 220, d. v. s. jemnt 150 flera än pastoraterna. Denna proportion torde måhända komma det allmänna förhållandet temligen nära, och då frågas huruvida det lägre presterskapets utsigter blifvit så särdeles förbättrade genom den förhöjda tjenstårsberäkningens afskaffande, att den studerande ynglingen numera icke borde hysa några betänkligheter i befordringsväg att ingå i presteståndet såsom extra ordinarie? Till det förminskade antalet af adjunkter torde också pastoralexamen i sin mån hafva bidragit. Då ämbaret är fullt behöfves blott en enda droppas tillökning för att vattnet skall rinna öfver. För öfrigt är det helt naturligt att, då val af lefnadsyrke skall göras och den naturliga fallenheten eller andra förhållanden icke med desto oemotståndligare tvång draga ynglingen åt något visst håll, jemförelser anställas mellan de olika lefnadsbanorna. Här öppnar sig nu, exempelvis, å ena sidan den civila vägen, der ynglingen, hvad de grundläggande kunskaperna beträffar, endast och allenast på sina universitetsexamina kan avancera från grad till grad så långt embetemannatrappan räcker, och å den andra den ecklesiastika, der han icke kan erhålla ens det aldraminsta pastorat utan en för detta ändamål i mannaåldern absolverad särskild examen. Detta är ett nytt tvång, ett nytt obehag tilll. de många, som förut ega rum, och ett verkligen icke så ringa obehag, åtminstone i föreställningen, ty huru många äro väl de, som! tycka om, ja, som icke känna sig förödmjukade af att examineras? Det skulle i sanning; vara ganska intressant att se hvad resuitatet, Å Å j 4 skulle blifva, i fall det t. ex. statuerades, att: ingen jurist skulle kunna erhålla en domsaga eller mera indrägtig borgmästarebefattning utan ! en förutgången, af vederbörlig examensryndighet kontrollerad repetitionskurs i de ämnen, som höra till studentoch hofrättsexamina. Annu en orsak till det allt mer och merl!i minskade antalet af e. o. prestmin torde vara : att söka i de stegrade anspråken på församlingslärarne såväl som i missförhållandet mel-, lan det kyrkliga systemet af år 325 äc. c.l; och det 19:de århundradets bildning, Pre-l1 sten — hette det för ej längesedan .i någonl. tidning — måste i våra dagar kunna för-! svara den tro han predikar; rättare den trol han, enligt gällande lagar, ovillkorligen måste 1 j : f j Il förkunna, så vida hans embete och hela timliga väl är honom kärt. Härom vare nu i korthet sagdt, att ett system, hvilande på en blind auktoritetstro — en tro, i parentes sagdt, som bibeln hvarken fordrar, ej heller det hela behöfver — omöjligen i våra dagar kan försvaras. Det teologiska systemet och, för detta systems felaktighet skull, ty värr, äfven bibelordet, anfrätes af tvifvel frånjs alla sidor. De ligga i menniskonaturens sträf-: van efter sanning, 1 tidens rörliga, i alla riktningar vakna lif, de intränga öfverallt såsom 4 en ogynlig luftström, de ansätta med makt, l: fordra vederlöggning,. förklaring, ljus, vikal! för skäl och bevis, men alldeles icke för något kategoriskt: gack bort, Satan! Så låta de också i våra dagar kraftigare än någonsinl, förspörja sig äfven hos den studerande yng-l1 ingen, som, i sin oförmåga att reda sig url labyrinten, att skilja mellan kyrkans lära och bibeln, den han, från barndomen så tillvand, oetraktar ur kyrkans synpunkt och förklarar ned kyrkans begrepp, och i sin billiga fasa ör den föreställningen att predika och lära avad han icke sjelf kan tro, bellre väljer hvilet annat lefnadsyrke som helst än det pre-,