Aftonbladet – 5 mars 1853, sida 3

ska regeringen rörande de politiska fyktingarne i Storbritannien. E. BOMULLSINDUSTRIEN. EN MOUSSELINSKLÄDNINGS HISTORIA. (Efter en fransk tidning.) Vi hade länge anföktats af en liflig önskan. Vi ville egna en offentlig hyllning åt bomullsindustrien, som är en af de handteringar zom gör vårt lands ära; vi ville berätta dess strider, dess modiga ansträngningar, omtala de underverk den utfört, anföra namnen på de utmärkta industriidkare, de snillrika mekanici som skapat och fullkomnat. denna produktion, som blifvit cn af de betydligaste källorna till vår rikedom, den mäktigaste näring för vår verksamhet. För detta ändamål fordrades att genombläddra böcker, rådfråga officiella handlingar, anställa beräkningar, alltsammäns otvifvelaktigt mycket intressanta saker, men föga uppfriskande och lifvande. Vi ryggade emellertid icke tillbaka för denna möda, och vi voro redan färdiga att för et noga angifva huru många balar bomull Frankrike importerade från Alexandria och Förenta Staterna för ett fjerdedels sekel sedan, och huru många det för närvarande mottager derifrån; huru många fabriker som uppstått; huru många arbetare de sysselsätta. Om så behöfts, hade vi till och med kunnat för er beskrifva de maschiner, medelst hvilka man åstadkommer dessa trådar af en fabelaktig finhet, dessa väfnader, lättare än biets vingar, för att begagna den store landsflyktige skaldens uttryck; dessa mönster och deras till yttersta fulländning bragta utförande i tryck som hela verlden beundrar, 0. 8. V. . Men, man måste tillstå det, dessa undervisande berättelser, ehuru de ofelbart kunna vara ganska lärorika, skulle dock icke blifvit särdeles roande. Pressen njuter just ingen öfverdrifven frihet, det är sannt! men detta är emellertid icke något skäl för henne att tråka ihjäl sina läsare under den vackra förevändningen att undervisa dem. Vi öfverlade derföre just om det ej vore klokast att öfverge vårt förslag, då ett lyckligt möte drog oss ur bryderiet. En gammal förfallen, -bebrämad, nedsölad, illa tilltygad mousselinsklädning berättade oss om sin lyckas och olyckas dagar, om sin storhet och om sitt förfall... Den olyckliga satt der ömkligt upphängd på en krok i ett klädstånd vid rue Jaquelet mellan en broderad frack, som, äfven den, hade sett bättre dagar, och en sidenhatt med aftjädrade plymer, hvilken utan tvifvel för några och tjugo år sedan utgjort glanspunkten i en stor toilett. Vi fattade deltagande för denna, trots sinj ålder ännu behagsjuka klädning med sitt djupt urringade lif, sina afstubbade volanger, sina spetsprydnader. Denna stackars gamla klädning hade varit känslosam i sina unga dar; en tidningsskrifvares uppmärksamhet syntes röra henne; hela massan af hennes minnen vaknade, och hon berättade oss genom glasrutan dag för dag sin historia. Den olyckliga! huru många passioner, hutu många äfventyr, hvilka intriger, hvilka motgångar! Det föreföll 0ss som skulle denna skröp: liga klädnings historia fullkomligt ersätta slla våra forskningar, alla våra tekniska beskrif:l ningar, och som skulle våra läsare och isynnerhet våra läsarinnor kunna deri finna något nöje. Vi skola låta den stackars gamla sjelf tala; vi skola endast utesluta den galanta och mindre tillständiga delen af hennes berättelse, för hvilken en hel roman -knappt skulle vara tillräcklig. Min herre, yttrade hon med sin darrande och brutna röst, jag har varit ung och skön, . lysande och afundad; sådan ni ser mig har jag en gång utgjort en del af fru Talliens, bröllopspresenter. — Hvilken qvinna, min nerrel — Men innan jag kom så långt hade ag lidit mycket, lidit mer till och red än ag för närvarande gör det af min förnedring, ; och min barndom har varit ytterst sorglig. Jag var ett litet frökorn med glänsande skal, E och jag påminner mig att jag der nere, långt: port i Amerika, tjenade till barnskallra åt små ,egerungar, hvilka läto mig hoppa och kastas värs och tvärs i deras lekar. En dag kom husbonden in i stugan: det rar en torr, kall, befallande man; han märkte nig och han befallde en slaf att bortföra mig ch nedsätta mig i jorden. Slafven bemäkti: sade sig mig, oaktadt klagolåten från den illa barnskaran, som icke ville lemna mig, ch han lade mig först i en säck, der jag efann mig i sällskap med tusentals af mina ystrar, simpla frökorn liksom jag. Påföljande dag samlades slafvarne unders edning af en med en stor piska-beväpnadn vit; hvar och en bland dem bar sin frösäckI 8 ryggen; de tågade af, och under den troiska solens brännande strälar gräfde de få. or, i hvilka vi blefvo nedlagde. Jag frågarla r, min herre, hvad taga sig till i en fåra och under jorden, annat än gro der? Några frön, esmittade af upprorsanda, ville envisas, men li i längtade att återse dsgens ljus, atttaga vår!g ndel i lifvets fröjder, och vi beslöto oss attä senomtränga den betäckning som hvilade öfer 088. z Då vi uppkommo till jordytan, såg oss den! n vite som befallde öfver slafvarna, och hanjn ppgaf ett glädjerop. Seder ha vi dem! ut-In opade han, och från denna stund voro slaf-rc EE SE AR PUSS EES. Ph pm om AN ;