Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 1

öfversten åtnjöt äran att lossa första skottet; derpå gå vi att återuppsöka sällskapet sysselsatt med att frukostera på plate-formen af en bland de högsta klipporna på kusten. Sittande kring ett väl dukadt bord, hade jär garne börjat frukostera med de Ostron, som en hottentotsk fiskare oupphörligt fångade på den rära intill varande ostronbanken, och hvilkas grofva skal omslöto ett friskt och saftfullt kött, som bade förtjent att skåda dagsljuset på den ryktbara Rocher de Cancale i Paris. Det var i sanning en pittoresk tafla, detta jagtsällskap, frukosterande under bar himmel, på yttersta punkten af den förfärliga Stormarnes udde, och jätten Adamadstors skugga skulle blifvit högst förvånad vid åsynen af de blixtrande kristallglasen,. det präktiga bordsilfret, af alla dessa lyxens och civilisationens uppfinningar, som nu troligtvis för första gången upplifvade dessa vilda trakter. Liksom om naturen velat, äfven hon, helsa öfversten och hans gäster välkomna, syntes en tjock. limma skingra sig såsom af ett trollslag och len vidsträckta oceanen upprullade sig i hela in bländande glans för bordsgästernas blicar. Böra vi väl nämna att iägarne, dessa af aturen så föga poetiskt sinnade menniskor, elst då de efter flera timmars utståndenmöda itta vid ett väl serveradt bord, ej egnade ninsta uppmärksamhet åt den förtrollande par ioraman af hafvets azurfärgade yta? Så var let åtminstone icke med lakejerna som pas-ade upp vid bordet; knappt hade töcknet: kingrat sig, då hvar och en af dem, med. ervetten på armen och tallricken i handen, tod liksom fastnaglad på sin plats och fästade: riga blickar utåt hafvet. — Slå i champagne, John, — sade öfver-ten, som var otälig öfver att se alla glasen: mma; — hvad funderar du då på?