Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 1

Man torde svårligen kunna uppvisa något allmänt ärende som bland hufvudstadens affärsmän åstadkommit en sådan stridighet som den nya bankfrågan, och redan deraf kan man finna att den mätte vara af stor vigt. Att upprättandet af en betydlig enskild bank är, om icke en revolution, åtminstone en genomgripande reform i Stockholms affärslif, bör väl medgifvas, men denna reform kan icke vara af den farliga beskaffenhet för de personer, hvilka finna sig gynnade af den närvarande oefterrättliga ställningen, som de sjelfva inbilla sig. De tro att banken skall, om den får komma till stånd, nära nog äta upp, dem allesammans. Med mera skäl torde det kunna påstås att en ändamålsenlig bank skall bidraga att gifva bröd icke blott åt de som nu förtjena sådant, utan åt en ansenlig mängd som nu deraf hafva allt för litet. Den fiendtliga hätskhet hvarmed man sam:alsvis angriper bankförslaget jemte de personer, som anses hufvudsakligen hafva arbetat för detsamma, har antagit den karakter, att detta förhållande förtjenar särskildt omnämnas, helst som det i hög grad försvårar den lugna undersökningen af det förslag som är i råga. Ingen kan väl bestrida behöfligheten och nyttan af en bank, men de skäl som anföras emot den nu föreslagna äro dock i allnänhet af den beskaffenhet att de synas rikade mot hvarje bankföretag. För att i nåson mån söka att medverka till borttagandet f den öfverdrifna fruktan som sålunda gifver ig tillkänna hos somliga affärsmän, torde det rara i sin ordning, att innan vi fortsätta våra rtiklar om det nya bankreglementet, lågra ord om grundlösheten af denna frukan. Det är med en del af våra kapitalisters och enningenegotiatörers ställning till bankrefornen ungefär likasom för några decennier tillaka med bomullsspinnarne och spinnmachierne i England. De förstnämnde frukta att