Aftonbladet – 26 februari 1853, sida 3

ligen kan anses som en verklig ståndsrikas RE -ehuruvisserligen grundämnen till en dan visade sig. :Dessa grundämnen voro emellertid ännu föga ordnade och för öfrigt af den beskaffenhet, att ur dem lika lätt kurnat utbilda sig en tvåkamnmnar-representation, sådan som det engelska parlamentet, som en tyrdelad ståndsförsamling, 4), Vi tro oss i det föregående hafva sökt autyda, att man icke bör beskyllas vara fientlig emot kung och land derföre att man ifrar för idsenliga reformer, helst dessa just afse atti vår n. v. författning åter införlifva andan af jen jolkliga. sjelfstyrelse, som utgör ett så beecknande drag 1 vår äldsta samhällsförfattning. Och då den värde insändaren med så oerömvärd värme talar om vår skyldighet att visa ntillgifvenhet för det från södren ärfda, förmoda vi att han ej kan hafva något att invända emot reformifrarnes kärlek till fädernearfvet — före 18091! Siutligen anhälla vi få nämna, att vi icke med ett enda ord hade mött de bårda tillvitelser ins. behagat rikta emot reformifrarne, 23 framt vi icke ansett det tillkomma hvarje frihetens vän ait protestera emot dylika beskyllningar, som orättvist träffa en ganska aktningsvärd majoritet af svenska medborgare. Och vi skulle aldrig hafva estillt oss på deras sida, så framt erfarenheten icke visat, att de leddes i sina handlingar af just motsåtta grundsatser till dem, som ins. behagat dem tillvita. Men hvarföre då alltid framleta de lägsta och umpnaste..bevekelsegrunder till menniskors handlingar? Hvarföre ej snarare antaga den mera ridderliga, för att ej söge kristliga möjigheten, att våra reformifrare, ehuru underkastade misstag, dela med de konservativa åtminstone den förtjensten, att vilja befordra ett ilskadt fosterlands sanna väl? z För att bekämpa de hinder, gom af menniskors egennytta skulle läggas i vägen för den sanna frihetens utveckling, var det tillitventyrs. nödvändigt att försynen utrustade jess kämpar med förmågan iaf en mer än vanlig: entusiasm. .. Men -entusiasmens natur är att elektrisera för sitt föremål alla sina anhängare, och om derföre det någon gång bänder, att blodet hos fribetevännen, så att säga, sjuder öfver, så bör sådant icke läggas honom alltför strängt till last, Man bör ej förglömma att. han sär lika litet ofelbar som nåson annan: dödlig, men också lika berättigad till att åtnjuta enabanda förmåner. Till en af de förnämsta bland dessa räkna vi dem, att häns afsigters renhet må få gälla lika mycket som -andra menniskors, Ätminstone. så linge man saknar bevis om motsatsen: Och efter dylika bevis skola våra motståndare, vi hoppas det, få leta förgäfves, ty de böra ihågkomma, att äfven. reförmifrarne anse. som den högsta borgen för en slutlig lycklig utgång af deras .bemödanden: att de lefva i ett land, der folkets friket kan utveckla sig i troget förbund med en lagbunden konungamakt, och anse det vara en sann ära att vara medborgare i en stat som hvilar på en sålan grund. Stockholm d. 24 Febr. 1853. Ifrare af nyttiga och tidsenliga reformer. ) Se f. 8. p. 416.