Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 3

ett sillvermynt. Olof Olsson. kunde icke upptäckas vid gångstigen. Johan Nathanaelsson, misstänkt och beskyllad för väldsam gerning emot svärfadren, bedyrade sin oskuld; men underrättad, att han dämera icke komme att lemnas på fri fot, utan skulle inställas hos kronobetjeningen, erkände han sig hafva mördat svärfadren och uppgaf det ställe, der liket ;Iskulle finnas, nemligen vid en sten på äkergärdet Tnägra hundrade alnar från gärden i Hössjön. På Idetta anvisade ställe fanns Olof Olssons döda kropp, blodig öfver ansigtet, händerna och kläderna. Vid obduktionen anmärktes särskilda sär i hufvuI det, högra näsflygeln klufven, näsbrosket till det mesta skiljdt från näsbenen; venstra armen särad af Teggjern och afslagen; bröstbenet söderkrossadt; fem dIrefben pä högra och fyra på venstra sidan afbrutna; starka blodsutgjutningar i bröstet, härrörande af skaIdor i en mängd mindre blodkäril; äfvensom blodutI gjutning fanns i underlifvet; och intygade läkaren, att Olof Olsson dött genom förblödning af det väld, som blifvit tillfogadt hans bröst. — Olof Olsson var 61!, år gammal. Inför Umeä häradsrätt afgaf Johan Nathanaelsson bekännelse om sin gerning, innefattande: Hans svärfader Olof Olsson hade, med fortfarande obenägenhet emot Johan Nathanaelssons giftermäl, varit i flera afseenden kinkig och trätlysten samt ofta gjort Johan Nathanaelsson och dennes hustru beskyllaingar för oärlighet. Efter sin hustrus död hade Olof Olsson blifvit srävgare i anspräken på förgången och hotat med utmätning derför, sä att, oaktadt dena allmänna penningeförlägenheten i orten, Johan Nathanaelsson varit nödsakad anskafta län hos fremmande personer. Uader sådana förhållanden hade hos Johan Nathanaelsson första gängen värtiden sistlidet ör uppstått tanken på svärfadrens undanrödjande vid ett tillfälle, då de voro tillsammans i svärfadrens rum, der denne låg i sin säng; en annan gång hade Johar Nathanaelsson varit betänkt att vid vedhuset med yxa anfalla svärfadren; men af fruktan för det straft en sådan gerning skulle medföra afstod han derifrån. Nägon vidare tanke på svärfadrens afdagatagande hade icke uppstått förrän då svärfadrens tvist med Johan Nathanaelssons hustru den 2 Augusti väckte minnet af allt det gräl svärfadren ästadkommit i huset och den böjelse för oenighet han visat. Efter svärfadrens bortgäng till Håknäs kom sälunda Johan Nathanaelsson till tanke på svärfadrens undanrödjande, och dervid, så vidt han numera kunde erinra sig, besinnade han icke brottets följder för hoaom sjelf. Han beslöt att gå i förväg försvärfadren på dennes hemvandring och der döda honom. I sädant ändamäl, efter att hafva omkring klockan sex gjort sin mältid, hvarvid han intog blott en sup bränvin, tog han sin yxa och begafsig ättrakten af gångstigen mot Håknäs. Han hade ärnat jemväl begagna samma tillfälle att i skogen hugga en rot till något virke; men då han besinnade möjligheten att tvärfadren kunde hinna förbi och undkomma honom, afstod han frän nämnde göromäl och vandrade efter gängstigen endast under förbidan på svärfadren. Vid dennes annalkande vände Johan Nathanaelsson och gick långsamt tillbaka, hvarunder han ytterligare stadgade sitt uppsåt att begå mordet, och föreställde han sig dervid, att om ej detta tillfälle begagnades komme gerningen aldrig till verkställighet. Svärfadren nalkades och Johan Nathanaelsson vände sig emot hoaom. Tillfrägad hvarthän han ärnade sig, gaf Johan Nathanaelsson svärfadren med flatsidan af yxan ett slag för bröstet, hvarvid svärfadren hade ett utrop med äkallande af Guds hjelp. Af ett ytterligare slag på samma ställe neddignade svärfadren på knä. Johan Nathanaelsson fortfor att gifva lika beskaftade slag. Derunder lyckades svärfadren en gäng att fatta i yxan; vid Johan Nathanaelssons bemödande att rycka lös den fasthållna yxan kom svärfadren att på sina knän skrida fram nägra steg. Johan Nathanaelsson ryckte till sig yxan och, oaktadt svärfadrens böner om förskoning till lifvet, fortfor att med yxan slå svärfadren intilldess dennes hufvud neddignade mot marken. Dä upphörde slagen, icke derföre att Johan Nathanaelsson trodde honom vara död, utan för det svärfadren ansägs hafva fätt så många och svära slag, att han icke kunde hafva läng stund attlefva. Johan Nathanaelsson, som ej varseblifvit blodflöde i svärfadrens ansigte, men tyckt sig se blod rinna från hans ena handled, lemnade nu gängstigen och tog en ginväg hem, hvarvid han, som blifvit blodbestänkt på händerna och nägot på byxorna, tvättade sig i en bäck. Hemkommen gjorde Johan Nathanaelsson åter en mältid och gick derefter ut. Han varseblef då att svärfa dren, under bemödande att uppnå sitt hem, lemnai gängstigen, skridit fram på äkern vid gärden och satt sig på en sten. Vid denna syn skyndade Johan Nathanaelsson in i stugan, der han skädade ut genom fönstret och såg svärfadren qvarsittande på stenen samt hörde hans jemmer. Fattad af rysning gick Johan Nathanaelsson med möda till sin säng, lade sig och förblef der till morgonen omkring klockan 3, dä han skulle ut på arbete; ban gick 44 äter att efterse svärfadren. Denne läg nedfallen vid stenen, på hvilken han sutit, och kunde Johan Natbanagelsson dä förstä att svärfadrens lidande slutat. Efter det vittaen inför häradsrätten omtalat det yttrande af Johan Nathanaelsson i hans bekännelse vid arresteringen, att han trodde detsvärfadren skulle hafva öfverlefyst misshandlingen om Johan Natbanaelsson blott slagit honom första gängen och icke ätt tillbaka och fortsatt slagen, förklarade Johan Nathanaelsson inför häradsrätten att han, efter att hafva gifvit svärfadren ätskilliga slag, gätt nägra alnar ifrån honom, men då ban bemärkt attsvärfadran ännu hade lif, vändt tillbaka och tilldelat honom ytterligare slag, men fullständigare än sälunda blifvit erkändt kunde Johan Natbanaelsson icke påminna sig bändelserna. Enligt Johan Nathanaelssons försäkran hade vid mordests föröfvande icke nägon tanke hos honom uppstätt på förmänen af förgängens upphörande genom svärfadrens död. Johan Nathanselssons hustru, emot hvilken icke nägon misstanke vppstått om delaktighet i mannens brott eller iunskap derom innan hennes faders lik herfördes, omtalade inför häradsrätten aen ovilja Oiof Olsson byst emot hennes äktenskap med Johan Natbanaalsson och de förebråelser denne stundom fatt sf Olof Olsson för det han emot den sistnämndes vilja inträngt i familjen, äfvensom den osämja som emellan Johan Nathanaelssoa och Olof Oisson stualom uppstått i anledving af dennes vägran att läte agfarten ä hemmanet ske älven i mägens namn; oc uppgaf Johan Nathanaclssons bustru jemväl, att Olof Olsson varit noggrann att utkräfva sin fordrar för hemmanet, så att Johan Nathanaelsson, ehuru an sjelf fått något fastighetsarf, varit nödsakad tills skuldsättning för betalning af köpeskilliogen. Enligt rennes uppgift hade hon och mannen befunnit sig ; nindrö goda omständigheter. De hade fem barn; let sjette är födt sedan Johan Natbanaelsson häktales. Äldsta sonens underhäll bekostades särskildt ai iof Olsson. Enligt det omdöme tingslagets nämnd yttrat vore köpeskillingen ceh de betingade förmäneraa af hemnanet icke för dryga. Svea hofrätt har genom utslag den 23 Oktober sistl. ir, som blifvit Kong!. Maj:ts nådiga pröfaing hemtsldt, under åberopande ef 12 kap. 1och 14 kap, 14 I. B. samt kongl. förordningen d. 10 Juni 1841 döm: san Natbanselsson att, för mord ä svärfader, mista ifret genom halshuggning. Johan Nathanaelsson har sökt att af nåd vards rån dödsstraftet förskonad; i hvilket afsaende hans ustru, föräldrar och två bröder för honom gjort unerdänig förbön. Kongl. Maj.ts nislao är Snna fake W MV tr MM Ö AO mm SBS Don PÅ4 TAM MMLP pg tr Öt