pitulation kunna draga sig ur den hårda striden med Pariser-lifvet; kortligen, sedan en månad tillbaka visste han, att det numera berodde af hans arbete, hans förstånd och hans mod att åter komma sig upp i verlden. Icke dess mindre erfor han en liflig rörelse, då han stigit upp uti första våningen af ett hus vid gatan Provence och ryckt på sidenklocksträngen på en gråmålad dörr. Han tänkte på alt han nu kanske för sista gången gått uppför denna trappa, och att i detta ögonblick sista kapitlet började af en roman, som varit så kär för hans hierta. Gontrey blef införd i en liten präktigt möblerad salong, der Bijou väntade honom, sittande på en soffa och med hufvudet nedlutadt mot sina begge händer. — Du ser, mitt söta barn, — sade Gontrey i det han hjertligt tryckte den unga flickans hand, — du ser att jag håller ord och att jag vill åt dig uppoffra denna sista timma, som jag vistas i Paris. — Du är lika god som alltid, bästa Henri, — sade Bijou med darrande röst, — och du skall ursäkta att jag tar emot dig mindre väl; men tro mig, jag är riktigt sjuk, mitt hufvud bränner, jag har feber. Mitt hjerta vill brista vid tankan på, att jag skall skiljas ifrån dig, och att jag kanske aldrig mera får återse dig. Dessa ömma ord, uttalade i en ton af verkligt vemod, inträngde likt ett stål i den unge mannens hjerta, och hans ansigte förrådde en djup rörelse; men han hämmade den hastigt, och liksom belt skamflat öfver att hafva, om också blott för ett ögonblick, åsidosatt donjuanismens afmätta etikett, återtog han med en nästan faderlig värdighet: — 8e så, se så, min söta Bijou, hvarföre dessa tårar, denna barnsliga Borg? Man far till Afrika; men man kommer tillbaka, det kan jag försäkra; åtminstone tror jag det sjelf. Jag gjorde mig-en bättre föreställning om ditt mod; jag trodde att du var starkare. — Stark... stark, — afbröt Bijou med bitterhet, — så säga ni alltid, ni karlar...