Aftonbladet – 21 februari 1853, sida 3

bilder låter ana den djerfva, stundom burler ska humor, som i en framtid skulle utgöra ett så skarpt utmärkande drag i Beethovens musik. Bland den nyare tidens tonskalder har väl ingen kommit Beethoven så nära som: Mendelssohn, den djupsinniga kontemplationens, den religiösa romantikens ädle representant. Sådan visar han sig ock i den qvartett, som nu förekom (E-moll, tillegnad H. M. Konungen af Sverige), utan tvifvel ett bland M:s mest lyckade verk. Framför flera af hans öfriga utmärker det sig genom melodisk fullhet, som — jemförelsevis något aftagande i finalet — höjes genom en lysände figuration, ett fulländadt tekniskt arbete. Om det bief snillet gifvet, att, eldadt af en stor förebild, bryta sig nya banor, så lyckås det dock ej gerna den blotta talangen. Det förra har visats af Mendelssohn, det sednare af R. Schumann, såväl i uppfinning som :förnämligast i formens behandling, hvilken, enligt vär åsigt, ej sällan frångår hvad man eljest anser vara oundgängliga vilkor för ett väl ordnadt konstverk. Hr S:s motiver äro nemligen sällan melodiska, stundom ej ens rytmiska. Då ett modv till följd häraf blir ovigt att behandla, afbryter han det utan vidare och försöker sin lycka med ett annat. Stundom börjar han midt uti satsen en ny sats, med annat behandlIingssätt, samt återtager sedan möjligen det förut afbruina. Hvilken enhet, hvilken följdriktighet ett sådant skrifsätt medförer, inses lätt. Till denna kompositionsmetod (som han för öfrigt visserligen ej alltid använder) synes hr 3. egentligen blifvit förförd genom en ytlig uppfattning af vissa ställen hos Beethoven. Man öfverraskas hos deone mästare nemligen ofta utaf oförmodade vexlingar af rytmer eller moliver, hvilkas sammanhang det ovanare örat ej alltid förmår uppfatta. Men kännaren upptäcker lätt det inre sambandet i enheten ho3 formen, i den logiska konseqvensen hos tanken, hvilken på djupet fortskrider i orubblig klarhet och lugn, under det att den på den oroliga ytan blott tycks lyda ett nyckfullt godtycke. Effekten häraf är mäktig och förleder lätt till att kopiera blotta ytan; och den hos Beethoven skenbara abruptionen är sålunda verklig hos hr Schumann. Detta hr 3:s sätt att komponera skulle göra föga lycka, om ej ett par lyckliga omständigheter komme emellan: en solid harmoniker, förstår han nemligen konsten att genom harmoniska effekter gifva sina bilder en ganska verksam belysning, och detta blidkar mången sträng teoretiker, på samma gång det imponerar på den oinvigde. Derjemte förstår han ganska väl att fördelaktigt begagna instrumenternas ffekter samt en rik siämförings hjelpmedel, och när man tillägger en viss egen kokettromantisk färg, hvarmed han öfvergjuter alltsammans, så får man ett helt, hvartill man hvarken hos de klagsiska mästarne eller hos dagens salongshjeltar finner något motstycke, och hvilket på ett och annat bål förvärfvat honom erkännandet af en högre originalitet; den, som -betvifiar densamma, hänvisas till en upplysiare efterverld. TI allt fall kan man, säsom förut är nämndt, icke trånkänna honom en viss, om ock enligt vär åsigt, ej lyckligt använd talang; för öfrigt är hr S:s bana ännu cke afslutad, och ej osannolik synes en större gedigenhet hos de framtida produkterna af en man, som i sina kritiska och andra uppsatser öfver skön konst onekligen ådagalagt en mer in vanlig allmännare bildning. Dessa-reflexioner hafva, då vi ej känna alla or S:s kompositioner, närmast afseende på len violinqvartett (F-dur), som gafs vid matinen. Vi tillägga blott, att de gjorda anmnärkningarne i mindre mån röra första Allesrot och Scherzots trio, hvilken sednare är! sätt intressant; mest deremot afse de måhända Andantesatsen. Om ock åsigterna rörande detta ämne möjligen äro delade, så förena sig säkert alla lesto enhälligare i erkännandet utaf det sgerdeles artistiska föredraget af samtliga qvar.etterna: alla medverkande spelade i-en anda och likväl med den sjelfständighet, som qvarettspelet erfordrar, Serskildt bör primarien, rv. Königslöw, nämuas för den sanna och spirituella uppfattning, den fina och delikata: ochandling han öfverallt ådagalade. Skulle vägot anmärkas, så vore det rörande menutens tempo i den Beethovenska qvartetten, wilket syntes oss nog hastigt. Det står att: woppas det deana qvartettseauce ej måtte blifva! en sista, hvarom de förtjenstfutla deitagarnelt rena sig. a