Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 2

efver! — sade hon i misstänksam ton, — ort verkliga hedersord! Icke ett sådant som 1i karlar ge åt oss fruntimmer, utan sådant som nan ger hvarandra vänner emellan? — Jag ger er mitt gentlemansord derpå, — svarade Anthony i en allvarlig ton, som ej medgaf minsta tvifvel på sannfärdigheten at hans utsago. — Åh, åh... hvilken sten ni vältrar från mitt hjerta! — utropade Bijou, hvars ansigte hastigt klarnade. Och i sin glädjes utbrott lög hon Anthony om halsen och kysste honom flera gånger på begge kinderna. — Nu, min söta Bijou, då ni blifvit något ugvad i afseende på den kära Henris öde, åt oss nu sitta ned och språka helt vän. skapligt. Och i det han sade detta anvisade han Bijou en länstol, samt fortfor vidare: — Vi engelsmän, vi göra ingenting för intet; och till belöning för det jag lättat ert hjerta från denna p nsamma oro, skall ni nu säga mig rätta betydelsen af ryktet gm Henris ruin och gjelfmord... detta rykte som hade förbryllat er hjerna... kom ihåg att Henri är för mig vaer ön en vän; ja, nästan en brer; och allt hvad som rör honom intresserar mig på det högsta. Jag hargelt er mitt hedersord på att han mår väl; en vigtig affär har tvungit honom stt för ögonblicket lemna Paris; jag försäkrar er alt det så förhåller sig; men ni skall nu också å er sida vara uppriktig och meddela mig allt hvad ni vet rörande Henriz affärer. — Det lofvar jag af allt mitt hjerta, — svarade Bijon, som, helt och hållet lugnad at Aunthonys förnyade försäkringar, nästan omedelbart återtog sitt vanliga glada lynne, — Hör på pu hela historien, den blir ej lång: Alltsedan den dagen, då man firade kungens födelsedag, har jag icke sett till Henri; då jag vaknade i morse, kände jag mig nedstämd till lynnet, det var liksom om någonting fattats mig. Jag skall göra min dyrs vän en angenäm surpris, sade jag för mig sjelf, och jag begaf mig till hans logis vid