Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 2

— Kalmarposten för d. 12 d:s meddelar fölande om en våldsam storm med stark snöyra: En eländigare marknad, än den nyssl. Onsdag här örjade, har väl knappast någonsin egt rum. På f. n. nämnde dag var vädret väl temligen vackert och l. örelsen skäligen liflig, men redan på e. m. uppstod n af snöyra ätföljd blåst som under natten utveckade sig och blef så skarp och bitande, att följande lag endast få köpare vägade sig ut och flera af de staden boende säljarne funno rådligast att öfversifva sina stånd och hemföra sina varor. Detta förigtighetsmätt visade sig snart hafva varit särdeles dlokt, ty under natten mellan torsdagen och fredagen fvergick den förut starka blästen till en väldsam, västan orkanlik, af den vildaste snöyra ätföljd storm, som nedblåste plank, takpannor, tak och marknadsodar, krossade en mängd fönsterrutor och till och ned kom mänget hus att skälfva på sina grundvaar. Ett par af de kullblästa marknadsständen lära varit fulla af varor. Den rasande stormen forfor hela sårdagen, och att någon marknadsrörelse dä icke unde ega rum, säger sig sjelft. Öfverallt voro gaor, portar och trappor spärrade af höga snödrifvor, vilka, huru ofta de än undanskottades, dock genast itervexte. De få vandrare, som i en eller aunan an;elägenhet tvungits ut, kunde endast med möda kryssa sig fram, och på morgonen hände det till och med att en vandrare på bryggan ute vid cellfängelset afstormen fördes ned i grafven, hvarest han i fallet slog hål på isen, hvarpå han dock efter nägra fäfänga försök lyckades krafsa sig upp och dymedelst rädda sig. — Flera i början af veckan från Öland hitkomna bätar och färjor hafva sedan för storm och motvind icke kunnat återvända. Vid ett i detta hänseende i onsdags gjordt försök sattes en af färjorna på grund och kom endast med mycken möda och genom hjelp af ankomna lotsbätar äter flott, utan nägon annan olyckshändelse än att ett par af passagzerarne föllo i sjön och säledes voro halfstelnade då de kommo i land. Sannolikt kommer man att få höra omtalas en mängd af stormen bäde till sjös och lands förorsakade olyckshändelser. Att vägarne på många ställen blifvit ofarbara och kommunikationen försvärad genom kullblästa träd och snödrifvor, få väl bland andra de mänga, som härifrån skola besöka Weziö marknad, erfara. Dä de här gjort en ytterst dälig marknad, så är det att önska att de i så mycket högre grad mätte få orsak att rosa den i Wexiö. — Mot aftonen gärdagen lade sig stormen nägot och ut på natten stillnade det alldeles af, så att vi i dag hafva fullkomlig vindstilla med solsken och skarp köld, säledes ett äkta nordiskt vinterväder. — Målet emellan landskamereraren Langelius och landshöfdingen Gynther. Uti detta mäl har justitiekansleren, enligt till advokatfiskalsembetet i Svea hofrätt under den 15 dennes afläten skrifvelse, meddelat följande beslut: Hvad först angick Langelii klagan deröfver, att hac, efter att utaf landshöfdingen Gynther, under första veckan af Juni mänad är 1852 hafva erhällit tillsägelse att sednast med posten den 9 i samma månad till vederbörande afsända ett utaf konungens befallningshafvande den 28 Oktover 1851 beslutadt utslag, blifvit, då han icke ställt sig denna föreskrift till efterrättelse, den 10 -Juni af landshöfdingen var: nad för tjensteförsummelse; sä enär, enligt landskamererarens egen uppgift, nyssnämnde utslag varit tillika med hans reservation mot beslutet uppsatt sista dagarne af Januari månad 1852 och uti medio af påföljde Mars utskrifvet, samt med afseende jemväl äå hvad härom i öfrigt blifvit upplyst, har justitiekansleren funnit berörde klagan säsom obefogad icke kunna till någon ätgärd föranleda. Beträffande . derefter landskamereraren Langelii gjorda anmärkning dervid, att landshöfdingen Gyn: ther i sammanhang med omförmälde. varning förkla: rat, att den Langelius till last förda försummelse itererad komme att ädraga honom suspension; så ehuru i betraktande deraf, att en sådan påföljd som den nyssnämnde icke lärer för försummelse af ifrågavarande beskaftenbet kunna landskamererare af landshöfding ädömas, berörde tillägg synes hafva varit mindre lämpligt, har justitiekansleren ansett landshöfdingen Gynthers anmärkte förfarande härutinnan för närvarande och innan sig visat, huruvida det förelagde äfventyret vinner tillämpning, icke böra för anleda nägot ätal. Vidkommande sedermera landskamereraren Langelii obestyrkta pästäende, att det vid ofvannämnde tillfälle d. 10 Juni 1852, förda utaf landshöfdingen vitsordade protokoll skall i flera delar vara oriktigt och att detsamma, oaktadt landskammererarens vid justeringen deraf gjorda anmärkniogar, ej blifvit rättadt, sä har justitiekansleren funnit omförmälda påstående icke förtjena afseende. Häremot och som landskamereraren Langelius, hvilken enligt hvad de af honom till justitiekanslersembetet ingifna skrifter utmärkte, syntes hafva på ett alldeles origtigt sätt uppfattat sin ställning såsom tjensteman, tillätit sig att i samma skrifter emot landshöfdingen Gyntber begagna smädliga och förnärmande uttryck; har justitiekansleren funnit sig föranläten att med handlingarnes i målet öfverlemnande till advokatfiskals-embetet i Svea hofrätt, anmoda detsamma att ätal i berörde hänseende emot landskamereraren Langelius inför Svea hofrätt i laga ordning anställa och utföra. Y aolra nm 100K0-Ui