Aftonbladet – 19 februari 1853, sida 2

manhängande i dessa ord slogo den unge mannen med förvåning. Han kastade forskande blickar på den unga flickan. Hennes ansigte uttryckte en så djup smärta, och hennes kinder buro spåren af så bittra tårar, att Anthony kände sig helt upprörd, och med ångestfull stämma utropade: — Hvad är på färde? Hvilken ny olycka kommer ni att förkunna mig? — Hvad som är på färde!... Ni vet då ingenting, ni, Henris bästa vän? — fortfor Bijou i en häftigt förebrående ton. — Henri har försvunnit!... han är -ruinerad!... och det är jag som ruinerat honom genom mina dårskaper! . . . Stackars vän! Han, så god och ädel, som aldrig motsagt mig i en enda nyck, ett enda infall, äfven de mest oförståndiga! Och han skulle utgjuta sitt blod, sitt ädla blod, för det han samtyckt till alla mina galenskaper! Ack, om pi visste hvilka samvetsqval jag gör mig, då jag nu skådar mitt verk, då jag betänker huru jag, liksom om jag varit hans onda genius, bar ruinerat, totalt ruinerat honom!... Ack, min Gnd! Hvad skall det bli af honom, då han icke mera eger ett enda öre? En utfattiz litteratör såsom RBicourt! — tillade Bijou med ett krampaktigt leende. Hon fortfor med stigande spänning: — Men så skal! det icke gå honom! Hellre skall jag gräfva i jorden med mina händer , . , Ja, jag skall arbeta... ha, jag dåraktiga! Jag tror att en sådan man som Henri skulle vilja ha en qvinna att tacka för sitt uppehälle? Skulle väl han ta emo almosor af hvem det vara månde? Nej, nej då gör han hellre med ens slut på sitt lit. Också har han väl redan dödat sig, ja, har är död! — upprepade den unga flickan, vridande sina händer af förtviflan. — Åh nej, visst icke, nej; jag ger er mit hedersord derpå, — afbröt lifiigt Anthony. Bijou riktade på den sednare sina ögon som blixtrade under en sky af tårar, liksom hade hon velat läsa i hans mest förborgade tankar. — Ni ger mig ert hedersord på att Henr