UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 4 Febr. Bröllopgceremonierna äro förbi, H; M. Napoleon III befinner sig i smekmånaden. Han sysselsätter sig föga med ärendena, Kan lefver blott för nöjet och festerna. Hela den officiela verlden dansar, deri inbegripne ministrarne, som väl skola få dansa en annan vals, då herrn skall !åta alla känna sin högsta vilja. Jag ber er iakttaga att jag sade den officiela verlden; i gocietetslifvet dansas icke alls. Meningsstriderna ha så delat familjerna, att man föredrager anspråkslösa kretsar framför stela fester, der alla känna sig besvärade. Dessa söndringar ega rum till och med inom kejserliga familjen. De äro icke så beslöjade, att ju något litet deraf alltid tränger till allmänheten. Också kan jag icke underlåta att berätta er en anekdot, som bättre än alla mina ord skall bestyrka sanningen af hvad jag påstår. : Kejsaren hade fordrat att hans familj skulle gifva tro och hyllning åt kejsarinnan. Prins Napoleon Jeröme och prinsessan Mathilde hade bort afvakta m:lle de Montijo nere vid trapa då hon ankom till Tuilerierna. Vidare ade Napoleon fordrat att vigselljusen skulle öfverlemnas af hans tvenne slägtingar. Det var en gärd af underdånighet man fordrade. Några personer — bland dem jag — voro ganska nyfikna att se huru detta-skulle slå ut. Scenen är i Notre Dame. Prins Napoleon uppsteg, och utan att något kunde förråda hans sinnesstämning, träder han fram, öfverlemnar ljuset till sin kusin, och återtog sin plats. Men å andra sidan borde kejsarinnan mottaga ljuset ur prinsessan Mathildes händer. Denna går fram mot upphöjningen och — utan att stiga upp för trappan — räcker ljuset åt bruden. Kejsarinnan utsträckte armen, men i följd af estradens höjd kunde den icke nå prinsessan Mathilde. En af dem borde taga ett steg, men ingendera ville ... Detta uppträde tog mindre tid än jag använder för att berätta det. Efter ett ögonblicks förlopp släppte prinsessan, som ej ville ge vika, ljuset, hvilket rullade på golfvet till en assisterande prest, som hastigt grep det och öfverlemnade det till hennes majestät. Denna bändelse, hvartill jag varit ögonvittne, visar mer än tillräckligt graden af den förtrolighet, som råder inom kejserliga familjen. Epigrammerna ha efterträdt pressens frihet. Paris är öfversvämmadt af sådana. Vers, prosa, madrigaler, kalemburer, hvad vet jag? Det är en allmän cbarivari, som djupt retar polisen, hvilken ej kan arrestera ett epigram som den arresterar en medborgare. Den företager gig att försöka det omöjliga, ty infallen ha sin gång till och med på hofvet, och jag hörde på sednaste balen en senator säga till en af sina grannar vid åsynen af Tuileriernas nuvarande stordignitörer: I sanning, här är la cour des miracless. (Under medeltiden kallades så det ställe, der alla tjufvar och skälmar samlades.) Infellet är godt, ehuru något skarpt. Krigsryktena ha så kringlupit i de politiska kretsarne och äfven i utlandet, att österrikiska regeringen låtit förneka dem å Wiens börs. Nej, min herre, vi skola icke få krig nu; längre fram, det är en annan sak. I ett annat bref skall jag framställa skälen härför; för närvarande skola vi draga in klorna. Vi skola ej kasta oss in i ett utländskt krig förrän vi känna jorden vackla under våra fötter och vår Popularitet rubbad. Endast då skall man begagna sig af ultima ratio regum (konungarnes sista tillflykt).