Aftonbladet – 18 februari 1853, sida 1

pen uppstod plötsligt ett oredigt.sorl, och den syntes. hastigt röra sig i alla riktningar; sorlet tilltog, det liknade hafvets brusande, då floden stiger, och ångestrop, snyftningar och förbannelser hördes nu från alla kanter. — Min Gud! hur går det väl nu för oss? — sade den unga flickan med darrande röst; — släpp mig icke, Benri, jag är så rädd, så rädd ! — För allt i verlden, lugna dig, Bijou, — svarade Gontrey med denna korta och brutna7röst, som äfven hos den modige mannen röjer medvetandet af faran; ty folkhopen trängde inpå dem alltmer och mer, och de kunde befara att bli krossade i detta skrufstäd af menniskokroppar. — Henri! luft! ... jag qväfs, jag svimmar af! — ropade Bijou, helt darrande, medan Gontrey omslöt henne med sina begge armar. : — Repa mod, min söta flicka I — återtog Henri. Dessa ord förmådde ej återkalla den unga flickan till sans; öfverväldigad af förskräekelse och halfdöd, låg hon vanmäktig i sin följeslagares armar. Stormen hade nu utbrustit med ett förfärligt raseri, I sin vilda yra rörde sig folkhopen, oredigt af och an, det var endast ångestrop och. våldsamma ansträngningar ; hvar och en, kämpande för sin räddning, sökte med förtviflans mod bryta sig en väg genom strömmen, och likväl saknades det ej ädla drag af tillgifvenhet i denna gräsliga villervalla. Några steg ifrån sig hade Gontrey igenkänt samma okynniga pojke, som varit en af hans motståndare på balen, nu sysselsatt med att rycka. ett litet bara ur faran af en säker död; och med hela den styrka som medvetandet om en god gerning förlänar. bar han nu den lilla gossen, sittande grensle på hans axlar. Pariserpojken hade inom några få mianter utvecklat denna oförklarliga. natur af vanarliga instinkter och en ädel tillgifvenhet; än kan han döda en soldat bakom en barrikad, än störta sig blindvis i vågorna för att