Aftonbladet – 17 februari 1853, sida 2

— Ah, — inföll åter Bijou i ödmjukt gäckande ton, — jag hoppas nog att du skonar mig, söta Ricourt, mig en så förbindlig väninna, som till och med läser dina följetongsartiklar. Ja, ja, du tror kanske du att jag bara skämtar; men det är verkligen sannt att jag läser dem, och jag finner dem högst intressanta, fast jag, besynnerligt nog, är den enda som tycker så ... — Jag skulle skona dig? Jag skall tvärtom krossa dig, du lilla Lucifer! — återtog tidningsskrifvaren i en ton, som dock ej var särdeles hotande. — Se så, Janin, låtora oss nu vara vänner! — sade Bijou, i det hon majestätiskt räckte sin motståndare handen, den han artigt förde tull sina läppar, medan den unga flickan skalkaktigt tillade: — Kom nu och säg att jag icke smickrar dig ... Jag har nu slutat, — fortfor bon, — hvem betalar? — Och sedan hon ur Gontreys hand tagit ett femfrancsstycke, ka stade hon det i försäljerskans förkläde, tin 2 gande: — Nitton drag, nitton sous. För hvad som blir öfver torde ni dricka kungens skål, min goda fru; det skall bringa er lycka, Vi afstå från att uppräkna alla de olikars tade märkvärdigheter, som efter hvarandra illdrogo sig den lilla gruppens uppmärksarbet. En timma sednare inträdde Gontrey och hans följeslagerska under ett tält, der det höls en offentlig bal. Den var liflig och aninmerad, musiken klangfull och bullrande. Likt stridshästen som stampar af otålighet vid trumetens ljud, stod Bijou vid Gontreys arm och 310g takten, då hon hörde de något gamis, nen ändå så hersdiga melodierna ur Arabassadricen och Svarta Dominons. (Foris. följer.)