Aftonbladet – 17 februari 1853, sida 2

ha hjerta att neka mig detta nöje, — svarade den unga flickan med inställsamhetens hela behag. — Välan då! — återtog Anthony, besegrad af denna förbindlighet; — gå ni begge förut, så följa vi med. Han tog Ricourts arm, och de följde det ungdomliga paret, Anblicken af den stora alen i ChampsElysges hade någonting fåeriskt. Myriader kulörta glas, små lampor, hängande i blomsterband emellan träden, lystrar, sådana man skulle tänka sig för jättebaler, belyste med ett nyckfullt och mångfärgadt sken en omätlig folkhop, hvars strömmar böljade i alla riktningar. — Trinmfbågen, Tnuilerie-palatset, illumiaerade red hela panascher af flaramor. fulländade majestätiskt denna verkligen kungliga anblick. Den unga flickan hade föresatt sig att ej låta ett enda af de festliga nöjena gå förloradt för sig. Också hade de fyra promenerande redan vid de första stegen som de tagit i alleen stannat framför detta sista a rulettspel, hvilket det ej fallit lagen in att förbjuda såzom omoraliskt, nemligen bakelseförgäljerskans 1uleit. — Mitt köra barn, — sade Gontrey till Bijou, som eftertryckligt punkterade på svart, — utan att förebrå dig detta oskyldiga nöje, vill jag fästa din uppmärksamhet på, att Ricourt redan svigtar under bördan a? sin vinst. Det litterats lejonet bar också i sjelfva verket med en cavaliere servantes undergifven het en ofantlig hög af pepparkakor och andra bakelser, — Åh, Ricourt är stark, — anmärkte den unga flickan småleende, — och för öfrigt bli det nu en bror åt den lärda åsnan. Icke sannt, Ricourt, så mycket kan du väl göra för henne? — Du smickrar mig, Bijou, — afbröt Ricourt. nea — Det är åtminstone icke den lärda åsnar jag smickrar, — återtog den unga flickan. — Det få vi väl se vid din första nya roll, — genmiälte Ricourt, i det han hotande lyfte pekfingr et.