Aftonbladet – 15 februari 1853, sida 3

-Ji en stor salong, der han bad oss vänta ett rlögonblick. 1 Denna stund, så kort den var, gick inga;unda förlorad för mig. Den gaf mig till-Ttälle att betrakta de inre detaljerna af detta -Irepublikanska palats, och framförallt att af -jmin förekommande ledsagares mun erhålla de intressantaste upplysningar rörande den man, som jag snart skulle se. Som kändt är, har presidenten Fillmöre genom sin föregångeres, den tappre general Taylorg död kommit att intaga den höga plats han nu bekläder. Enligt amerikanska: kon-Istitutionen bör nemligen, i fall af chefens för verkställande makten död, senatens president, republikens vice presilent förvalta hans embete ända till utgången af de fyra år, för hvilka han var vald. Det är -således icke val som hr Fillmore har att tacka för sin nuvararide ställning. Ännu mindre är det Bin börd. Hr Fillmore är en son af sitt arbete. Begåfvad med ett ljust förstånd, ihärdig, ståndaktig och rättrådig, har han sjelf gjort sig till det han är. Hans far var skräddare, men utan tvifvel en mycket upplyst skräddare, ty han gaf sin son en utmärkt uppfostran. Så Iblef den unge Fillmore snart bemärkt af en Tjurist, som umgicks i hans fars hus. Denne jurist inbjöd den blifvande presidenten att larbeta under sin ledning. Den unge mannen lemottog anbudet, egnade sig derefter helt Toch hållet ät det juridiska studium, och intog snart sjelf en ansedd plats som advokat. År 1833 sände staten New-York honom till konIgressen, der han sstt som representant ända Ttill 1843; slätligen, sedan förtroendet till höInom blifvit allt allmännare, erhöll han i Dec. 11849 den upphöjda ställningen som republiIkens vice president, hvilken han blott inneThaft i sju månader, då general Taylor plötåsligt dog. Hr Bois-le-Comte berättade mig utom detta uågra anekdoter rörande honom, — då vi sågo: presidenten inträda och nalkas oss med den vänligaste uppsyn. Hr Fillmore har pasIserat femtitalet: hans änsigte har ett uttryck Jaf lugn och välvilja, men på en gång af mycken finhet och värdighet; han talar med återIhålisamhet och eger i hög grad den olyckMligtvis-ganska sällsynta förmågan att höra Utom enskilda uppvaktningar, till hyvilk presidenten utan svårighet lemmar tillfälle, Ihar hans fru.en dag i veckan, på hvilken hon emottager depersoner, som haft äran att blifva förhennes presenterade. Ännu dessutom har han i hvarje vecka under vintermäånaderpa en officiell emottagningsdag, då hvem som helst har tillträde : det är om aftonen dessa stora emottagningar ega rum. Det skådespel som dessa erbjuda, är värdt att betraktas af en främling. Hela nedersta våningen af palatset är upptagen för dem, och man måste erkänna att en för detta ändamål lämpligare inredning knappt kan tänkas. På högra sidan af den rymliga vestibulen, -genom hvilken -man inträder, finnas tvenne: kamrar, enligt amerikanskt bruk, den ena för att förvara herrarnes hattar och öfverrockar, den andra ett toilettrum för fruntimren, så mycket nödvändigare som en stor del af dem komma till fots. Der finnas alltid i beredskap, utom knappnålar, kammar och speglar, ett halft dussin karimarjungfrur. Sedan toiletterna således äro ställda i ordning, begifver man sig in. Sedan man genomgått det mellersta galleriet, inkommer man i en salong, der de besökande ordna sig isen rad för att träda in i följande rum, en ofantlig stor sal vid byggnadens höfvudfasad, och hvilken jag skulle. kalla tronsal, om denna möbel vore känd i Amerika. I denna -sal: plägar presidenten vanligen jemte: sin familj uppehålla sig. Här ser man hvarken adjutanter, eller kammarherrar, eller vakthafvande. — Adjutanter, till hvad? . Det finnes icke en soldat i Washington, och presidenten eger icke något militärkommando. — Kammarherrar, för hvem? logen i huset gör anspråk på furstligt ursprung. — Vakthafvande då, till hvems tjenst? Den amerikanska böonhommien förenklar allt. I stället för att låta föreställa siggenom en annan, som ganska lätt kan komma att rådbråka ett namn, som han hör för första gången, hvarföre skulle icke hvar och en åtaga sig det bestyret ätt sjelf säga sitt namn? Hvar och en visitör, då han nalkas presidenten, nämner -helt enkelt för detine sitt namn, och sin hustrus, om han har henne med sig. Emot ala är presidentens bemötande vänligt och uppmärksamt. . Åt dem han vill utmärka räcker han sin hand. Omkring : presidenten befinner sig hans familj. Vid hans sida finner man, stående liksom han, hans fru, hvars värdiga och. välvilliga sätt första ögonblicket ingifver aktning. Bredvid henne ser man m:lle Fillmore, hos hvilken man, i stället för det koketteraride behag söm de amerikanska unga fruntimren ofta drifva ända till ytterlighet, finner den finasts enkelhet och det angenämaste väsen. Ännu för ett knappt. år sedan vistades m:lle Fillmore i en uppfostringsanstalt, der hon, sedan hennes studier voro fullbordade, Hade qvarstannat för att fullkomna sig genom att lära andra def hon sjelf lärt. Då hennes far b!ef. upphöjd. till. presidentvärdigheten, kallade han , henne hem till sig, och sedan hon kommit till Washington, har hennes älskvärda anspråkslöshet. och hennes utmärkta bildning, icke mindre än familjens höga ställning, bisragit till attgöra deras Hus uppsökt af alla nenmiskor. Herr Filimore har äfven en sob, hvilken tjenstgör söm sekreterare hos fadren, Denne . måste man uppsöka ibland hopen, ty han ställer sigså föga fram, ätt man länge finge vara utan att veta af hans tillvaro, om man väntade stt hän skulle visa sig sjelf. Sådan är den famiij i hvilken man finner presidenten Fillmore, då man besöker honom dessa aftnar. I samma sal och hakom ho