Aftonbladet – 15 februari 1853, sida 3

fornnordisk kraft och enkelhet, om det nordiska herdelifvet -med dess faror, försakelser och obesjungna hjeltebragder, sådant man ännu fitiner det i Norrlands bergstrakter och vid de norska nmsätren 0. s. v. Att författaren emellertid icke låter den poetiska stämningen-göra intrång på den historiska sanningen och att han icke älskar att för den poetiska effekten uppförgylla i sig sjelfva råa och hemska saker och förhållanden vittnar hans skildring af det nordiska vikingalifvet, ur: hvilken vi göra oss ett nöje att såsom prof meddela följande utdrag: , Nordens vikingulif! Hvilken massa af lysande minnen, hvilken outfömlig ämnesgrufva för skalden och konstnären orafattar icke detta enda ord! Med hvilket välbehag dröjer icke vär tanke och inbillning gerna vid denna företeelse i förfädrens lif, och hvilken känsla af stolthet erfara vi icke vid medvetandet att härstamma från dessa djeriva krigare, som med svärdet -herrskade: på hvar kust!s — men! — vi böra dock icke glömma, att hvad vi känna om nördens vikingalif, blifvit större delen af oss hufvudsakligast bibringadt af skalder eller åtminstone framställdt ur en poetisk synpunkt. Det är visserligen sannt, att det hvilar ett rosenskimmer öfver denna vikingatid; men väpna vi värt öga med historiens synglas, så skola vi snart finna, att detta rosenskimmer icke är annat än en färgblandning af blod öch tårar. Vikingens yrke förenar sig hvarken med nägon slags sambällslag eller allmän folkrätt öch är säledes ingenting mera än förkastligt, ur hvilken tids Synpunkt man än vill betrakta detsamma. Det förstäs, ati man i historien derom kan upptäcka ett och amat vackert drag, säsom undantag ifrån allmänna förhällandet, och ät hvilket vi derföre så mycket heldre böra göra rättvisa; men i sin helhet kän man säsom menniska icke prisa detsamma, med mindre man vil! beundra de mest förderfliga yttringarne af en rö styrka, parad med oförvägenhet och föranledda af vinningslystnad. På termen, hvarmed man betecknar en sak, beror ofta det begrepp man bildar sig om denna. Med vikingsfärd tänker man sig derföre gerna en ridderlig jagt efter faror och krigiska äfventyr; men definieras bättre med färder för mord och piuadring. Vi ötversätta det derföre fullkomligt troget med sjöröfveri, drifvet såsom näringsfång. I fordna dagar var norden hvad Barbareskstaterns varit i sednare tider. Dess band, lik Ismaels, var emot hvar man. Barbareskerne skonade dock sina egna trosförvandter och landsmän, men då den skandinaviske vikingen var ombörd på sitt härskepp, hade han förklarat krig mot hela menskligheten, hans egna stamtörvandter icke undantagne. Om ursprunget till ordet Viking är man icke rätt ense. .. Allmännast antages det komma aft Vik, då det följaktligen från början skall hafva betecknat en som stundom döljer sig i vikar — en som låg på lur, efter rof. -Derivationen kan i. detta hänseende jemföras med namnets, på vära moderna. vikingar, smugglare, ifrån, ordet smyga. . Vikingens yrke synes, med antagande af denna ordledning, från början icke varit rätt hederligt, men blef det i ssmma män som det atbildades till.en allmän folkhandtering — liksomen: ligt berättelse-tjufnad och annan laglöshet i-förra är. bundradet hos Delsbo socknemän i Norrland, der ingen täldes i samqväm, hvilken icke undergätt kyrko plikt. Andra äter haäfva, änskönt med mindre sanaolikhet, deriverat ordet Viking från Viken — nam: oet på landsträckan ifrån Götha. elf till på ömse sidsr om OChristianiafjorden, och hvarifrån, visserligen relatift till det öfriga norden, de flesta vikingar ut gingo och der nordens äldsta sjöfart bevisligen fanns. — — Uti nordbons nationallynne träffa vi — förr säsom ännu i dag — ett utmärkande drag uti begäret efter vällefnad, och dä detta i föratiden föga förenade sig med landets tillgängar och dess törftiga natur, och let dessutom var beqvämare och anstägs längt hederligare att förvärfra sin utkomst med blod än med svett, sä blefvo röfverier, så att säga, en nödvändiget. Den der fornnordiska tarfligheten, Som sä ofta förehälles öss nu förtiden ital och skrift, var visserigen aldrig frivillig. Tvertom förde vära förfåder vid illa tillfällen ett sä yppigt lefnadssätt, att man nu nera torde ha svärt att göra sig en riktig förestållning derom och medlen till detsamma, äfvensom till lera3 slösande frikostighet mäste sökas i rof.n Bokens nytta och användbarhet ökas be;ydligt-genom en stor mängd upplysande och väl utförda träsnitt, som framställa nord ska ornwinnesmärken , redsksper, hällristningar n. m. I betraktande af dessa illustrationer. volymens storlek (320 sid. stor 8:0) och den allo prydliga utstyrseln är priset, 2 rdr 16 sk. bko, utomordentligt billigt.