Aftonbladet – 15 februari 1853, sida 2

skall nog i fjorton dagar minnas det — tillade) Måquipet. — quinet och Sampigny, Sampigny oeh Mequinet — sade Ricourtkn mest mpor santa ton — ni äro i sanning bra enfaldiga. Den verkliga moralen af allt det här, den skall jag nu säga er. Egentligen är det så, att man är ung, försagd, att man fruktar verlden . . . också är ju detta helt naturligt! Man har ännu icke ruinerat sin herr far, och liksom alla goda saker är också erfarenheten dyrköpt. Ja, man måste åtminstone ha för: stört sitt fädernearf, för att kunna veta hvilka fördelar man kan hemta af sina dårskaper. Dårskaper! För f-n, det är just dessa -som skilja oss öfverlägsna män ifrån tråkiga, allvarsamma män, från portvaktare. Må detta ända er till efterrättelse, Mequinet och Sampigny, Sampigny och Måquinet! . . . Men hvilka äro då de skönheter mot hvilka Bradshaw och Gontrey visa sig så uppmärksamma? — tillade talsren, i det ban höjde sig upp på tåspetsarna. — Tre okända och följsktiigen hederliga ansigten: ljust hår, en intagande friskhet, utmärkt väl formade axlar, för långa klädningar, ömkliga handskar... således infödingar af det trolösa Albion i den ursprungliga enkelbeten af deras prydnader. Tar jag fel, Reidel? — fortfor Ricourt, ställande talet till sin granne. — I sanning, jag igenkänner den gkönaste hälften af engelska ambassaden — gade Måquinet, helt belåten med sin ståtliga fras. — Misstress Daw! — ropade Sampigny il triumferande ton; ty han hade midt iblard gruppen märkt den hinduiske lakejen, hvars närvaro några ögonblick förut tilldrsgit sig hans och hans. väns uppmärksarhet. I — Mistress Daw!l — utropade Reidel — i sanning, det är verkligen hon, den der d9raen jog nyss nämnde för er och som under sista säsongen väckte uppseende i London, icke blott för den skönhet, nten äfven för de så högst egna, romanlika förhållandet med henneg enkostånd. Det är omkring 1ixe år Ber dan hennes man, öfverste Daw, en af de ut: