Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 2

visat sig vara — att den var ett blott företräde, som utan smärta, utan sårad känsla lätt kunde åsidosättas. Ibland — Santillian talade nu med kufvad röst, liksom om han talat för sig sjelf — ibland har jag trott mig finna at! det dock i hennes blickar och stämma var något som hon aldrig kan skänka en annan; men det betyder ingenting nu, och jag ber till himlen, att Ruth Lewellyn måtte vara så lycklig som hon förtjenar., Vändande sig till sin hustru, fortfor Santillian: Och nu, madame, sedan ni hört hvarföre jag har skäl att vörda och högakta detta fruntimmer, kan ni, som jag förmodar, förstå hvarföre jag högaktar det värde hon fästade vid den ädelmodiga gåfva ni så lättsinnigt uppoffrat ej för dess dyrbarhets skull, det vet ni. Men ännu en gång måste jag öfverlemna mig åt hennes barmhertighet — hon handlade ädelt mot mig., Ett hånande skratt från Rosamunda klingade afskyvärdt i hennes mans öron. O, gifve Gud, att hon ej återskänkt mig min frihet; jag hade då varit en bättre och lyckligare man! Ljufva, goda Ruthls Dessa ord frambröto från Santilians bröst under hans själsångest. Detta säger ni till mig, sir — detta till mig? utropade Rosamunda med hela styrkan af sin qvinliga stolthet och svartsjuka. xVågar ni tala så, och tro att jag skall tåla det? Om ni-ångrar ert giftermål med mig, hvad bar då icke jag att ångra, jag, som i mina bästa dagar är bunden vid en tiggare, och sei mitt barns utsigter för framtiden förstörda!s xErt barn!, utropade den olycklige fadren, hvad slags mor har ni väl varit för ert barn! Jeg skall söga er hvad ni nödgat mig. at göra, madame — jag måste ögoönblickliger vända mig till miss Lewellyn för att få et penningelån — dels för att återköpa diamanHterna och återlemna dem i hennes säökrö förvar, och dels för att rädda mig från van