Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 2

om den sköna m:rs Santillians rymning, likt hvarje annan nyhet för dagen. M:r Leslie hade känt Santillians far, och nå handlade den värdige, välvillige mannen såsom den barmhertige Samariten, och ryckte med kraftig, ledande hand Santillian ur det förfärigt gapande svalg, i hvilket han var nära att störta. Mr Leslie lemnade ej ett ögonblick sin unga vän, förrän han såg honom ombord för att gå till Indien, der han skulle mottaga en beställning som han genom mr Leslies infiytande hade erbållit. -Santillian afreste, skeppsbruten till både själ och kropp, nedslagen och förödmjukad, om också icke ångerfull; ty mr Leshe hade ej skonat honom, utan med en faders noggrannt pröfvande hand lagt I dagen hans fordna lifs svaghet och synd, simt hans förlorade makas förderf påskynd; dt senom hennes mans försummelse och hårdhet. Ingen undskyllan, ingen ursäkt ville mr Leslie antaga. Rosamunda var fåfäng — Rosamunda var oförståndig — Rosamunda var sjelfvisk; men hon hade varit Santillians val, och han hade framför altaret svurit att skydda och älska henne. Huru har du uppfyllt dessa löften ?, sade mr Leslie. Ingen skiljsmessa söktes; den lilla Sidney med sin trogna and; och de goda varelserna lemnade henne ej ur sigte, förrän de sågo henne i godt förvar på det gamla Lewellyn, hvilande i Ruths kärleksfulla famn. Ruth böjde sitt hufvud och gret bittert, då hon lyssnade till Santillians ippdrag — att vara en mor för hans moderösa barn. a : Jag vill det så vidt som det på mig beoro, hviskade hon med högtidligt allvar, och det hon gömde sitt ansigte invid den ljufva, nförtrodda gåfvan, bad hon om styrka från höjden att värdigt kunna uppfylla sitt åta. gande. . (Slutet följer.)