Aftonbladet – 12 februari 1853, sida 2

hvit mossros ur lilla Sidneys utsräckta hand, lade den invid sitt hjerta, och i det Dona inträdde i ruromet genom den ena dörren, försvann hon genom den andra ingången, endast på tröskeln med brådskande ton framstötande dessa ord: lemna henne aldrig, Dona !b Några få timmar derefter skyndade den brottsliga och olyckliga Rosamunda i hastig flykt från Paris; men ej allena, hennes följeslagare var den nedrige, utsväfvande grefve Montalban. Olyckliga qvinna! vi måste nu öfverlemna dig till ditt törförliga öde, och låta mörka skuggor dölja dig för den renas och godas blickar. VI. Först sent den följande dagen blef Santillian medveten af den förfärliga sanningen. Han hade gått till hvila, då morgonsolen uppgick, efter en natt tillbragt 1 utsväfvande orsier — rusig och känslolis för allt som tilldrog sig omrxring honom. När han förstod att han var vanhedrad och förnedrad, tycktes han hastigt vakna från en lång letargisk sömn; fordna tiders eld och lif brann i hans ådror och manade honom till handling. Den sena förföljelsen visade sig emellertid fruktlös: intet spår efter flyktingarne upptäcktes, och gäckad, törstande efter blod, ursinnig och liknöjd för allt, var den olycklige Santillian lik en fängslad tiger — farlig att nalkas, och med maktlöst raseri stötande hufvudet mot de Jerngaller som inneslöto honom. Genom en nådig och allsmäktig försyng barmhertiga skickelse var: timlig hjelp nära, just då det splittrade skeppet var på väg att sjunka till djupet. M:r Leslie, åtföljd at sin ogifta dotter och fröknarne Howard, passerade just då genom Paris, och under de få dagar de dröjde der hann dem underrättelsen