Aftonbladet – 11 februari 1853, sida 2

outtröttligt såsom dess slaf öfverlemnande sig deråt och indragen i dess farliga hvirfvel, hvarken lyssnade hon till eller aktade hon på sin mans mildt uttryckta önskan att, böjd såsom han sjelf erkände sig vara för ett gladt och sysslolöst lif, det dock måste sättas några gränser derför. Men Rosamundas fikande efter beundran, hennes begärlighet efter de smickrande rökverk gom offrades vid hennes skönhets altare, ökades af den näring den erböll, och tillfredsställdes aldrig, fordrade alltid mer, Santillian sjelf var af ett så glädtigt och lifligt temperament och tillika så godsint och tanklös, och dessutom så kär i och stolt öfver sin älskvärda hustru, att han ej hade nog fasthet och styrka att styra bland de klippor och sandbankar som omgåfvo honom, och det fattades honom mod att möta hennes tärfyllda blick. Då han gaf en vink om nödvändigheten af inskränkning tycktes det honom verkligen grymt att förminska hennes nöjen. Småningom blef han försonad med den fullkomliga frånvaron af all huslige het, ja till och med ur stånd att undvara dagliga förströelser, Och dock var Rosamunda mör — deras lilla dötter föddes inom första året af deras förening, och till lycka för det späda, vårdslösade barnet var den trogna Dona dess sköterska, Kanske var Santillian icke af en svartsjuk och anspråksfull natur; i annat fall kunde han haft att invända mot en viss grad af lättsinnighet och flyktighet i sin hustrus uppförande, tydligen märkbar för mindre partiska iakttagare; hon dyrkades, smickrades och firades hvar hon kom — såsom modets och skönhetens drottning! Ej underligt att Hennes svaga, unga hufvud blef förvridet, då ingen ledstjerna visade henne rätta vägen. Rosamundas ungdomsdrömmar voro till fullo förverkligade — hon frossade i ett förtrolladt land och jorden var henneg