Aftonbladet – 11 februari 1853, sida 2

paradis. Till och med då Santillian verkligen såg allvarsam ut — och hans allvar var dock blott skuggan af ett moln — bibehöll hon ännu sip magiska makt att genom en kärleksfull smekning förmildra och tjusa honom: passionens blomma, fin, flyktig och förgänga den är, hade ej ännu försvunnit för alltid. Men ack, stackars dåraktiga Rosamunda, hade du vetat att de betitlade, moderna lättingarne, hvilkas hyllning var så angenäm och jefterlängtad, i hemlighet sade till. hvarandra — jag är glad att den der vackra qvinnan icke är min hustru — eller att de med tvetydiga småleenden betraktade dina behagliga rörelser — huru skulle ej då harmens och blygselns rodnad färgat din kind! Männerna ömkade BSantillian — han var en så frikostig, hygglig karl! de skrattade åt hans hustru. — Likväl samlades vid hans furstliga gästabud sprättarne i öfverflöd och behandlade henne i det offentliga såsom en gudomlighet, Fåfäng, sjelfvisk och ;lättsinnig som Rosamunda var, och fastän hon vårdslösade sitt barn, älskade hon dock detta barn och visste att det af den gamla, tillgifna: Dona var väl skött och vårdadt. Santillian afgudade sin lilla flicka; hon kallades Sidney efter honom och var icke det minsta lik sin mor, utan hade Santillians leende, mörka ögon och kolsvarta hår. Ibland då Rosamunda stal sig att betrakta den sofvande -cheruben, öfverföll. det henne en underlig, oförklarlig längtan efter ömhet, och hon tänkte. att de alla framdeles skulle resa till England, i stillhet bosätta sig der, och då skulle hon hafva fullt upp af tid att vaka öfver sin lilla uppväxande älsklings framsteg. När den lilla först lärde att framläspa dessa namn, så kära för föräldrar — pappa och mamman — tycktes de som skärande, genomträngande ljud i.