Aftonbladet – 10 februari 1853, sida 1

mig vid dem. Men såsom det nu är, tycks mig sjelfva den luft, vi andas hos dem, besmittad och skadlig. Jag bedyrar att jag begagnat ett helt dussin eau de cologne-flaskor för att afhålla mig från att dåna, och dessutom äro de så tanklösa och otacksamma, begära alltid mer och tyckas aldrig nöjda. Nej nej, jag är öfvertygad att ingen verkligt förfinad eller poetisk själ skulle kunna, utan att taga skada, nedlåta sig till en oupphörlig beröring med en sådan grof och simpel verklighet. Jag vågar säga att ni, miss Lewelyn, har en synnerligen stark själ och att det derföre icke skadar er; men jag för min del skulle långt heldre skicka hvad som vöre nödvändigt genom en tjenare, och låta de fattiga få varaifred. Litapå det, de skulle tycka långt bättre om detta än denna beständiga mellankomst. Jag kunde ej läsa en rad poesi eller spela en enda ton en hel vecka, sedan jag sista GÄngEn följde er till Talissen, så förfärad och beklämd kände jag mig. Ruth suckade djupt, då hon lyssnade till denna, Rosamundas tirad, men som hon visste att föreställningar och argumenter äro fåfäpga, då de motverkas af uppfostran och vana, sade hon ej mycket till svar härpå; och det var med vänligt saktmod hon försäkrade Rosamundag att det var af långt större vigt att gifva personligt deltagande och bistånd åt de lägre klasserna, än till och med bispringa dem med penningar. Hvad otacksamheten beträffars, fortfor Ruth, aså fordra vi kanske ofta alltför mycket i gengäld af vår fattigare nästa för hvad det är på en gång vårt privilegium och vår skyldighet att göra, Detta skulle utan tvifvel vara en, ljuf pligt, om alla behöfvande voro sådana vi kunde önska dem, men det är för den Högstes skull vi söka afhjelpa deras behof och hela dem till kropp och själ; vi böra ej se på en jordisk belöning, utan taga oss i akt att vi icke uppblåsas af våra goda: gerningars inbillade helighet. Utan att fullt förstå miss Lewellyns mening, svarade Rosamunda skämtande: