Aftonbladet – 9 februari 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 9 Februari. Vi meddelade förliden lördag en jemförande tabell öfver de förnämsta Stockholmstidningarnes prenumerantantal på Stockholms generalpostkontor för en lång räcka af år, och tillade dervid i förbigående, det vi trodde att dessa uppgifter icke skulle sakna intresse då man i allmänhet plögar sluta at tidningarnes afsättning till styrkan af de politiska partier de anses representera. Den konservativa tidningen har tagit denna lilla reflexion ganska betänkligt, och genom en oriktig citation af våra ord, i det den uteslutit ordet anses, har den velat binda oss vid ett påstående som den på fullt allvar rustat sig att bekämpa. Ty det är väl ändå bufvudmeningen med den häftiga artikeln i går morse; åtminstone skola vi ej anstränga oss att derur utdraga några sidomeningar. Att man, såsom Svenska Tidningen säger, i allmänhet läser tidningar af andra skäl än för de politiska åsigterna, har utan tvifvel i viss grad sin riktighet. Många tidningar hafva icke ens någon politisk öfvertygelse, till och med stora dagliga tidningar kunna umbära en sådan, och andra, såsom på sednare tider vigat ig hafva i dag en, i morgon en annan ton, den ena gången för, den andra emot samma saker, och ändå hafva sådana tidningar lägare. Det vore derföre mycket orätt att påstå att alla, eller ens största delen af menniskor läsa tidningar blott för det de representera den eller den politiska åsigten, och något sådant hafva vi icke heller någonsin påstått. Men dermed kan den konservativa pressen svårligen bevisa att de olika tidningarnes olika afsättning ej har en betydelse, och en ganska stor betydelse, för bedömandet af opinionen i landet. Man läser tidningar för annonsers, för nyheters, eller för yrkesbehofs skull. Nåväl. Då alla omständigheter för öfrigt äro lika, så skulle det väl synas att de konservativa tidningarne skulle läsas lika mycket som de liberala, och likväl har detta varit ångt ifrån händelsen. j Under hela den långa. tid vår tabell omattade har det konservativa partiet gjort det ena bemödandet efter det andra att uppsätta en tidning, som skulle skaffa sig gehör och väta ut Aftonbladets såsom frasen hette. Stora kostnader nedlades på Svenska Biet, på Piden och förmodligen äfven på Morgonoladet. Ganska utmärkta stilistiska förmåsor inskrefvo sig i partiets tjenst. Vi nämna land dem endast Hans Järta, hvilken efter vad han sjelf öppet erkände var en flitig nedarbetare i Biet, Askelöf i Minerva, och på ednaste tiden Palmblad och Pontin, Alla lessa voro onekligen stora talanger, och penjar sparades ej att understödja dem, och änlock har intet af dessa företag kunnat höja in afsättning öfver några hundra exemplar, ller, med undantag af Minerva, uppehållas ner än ett par är. Det har länge varit en jargon bland det konservativa partiet, att dessa motgångar enlast berodde derpå att deras tidningar voro ör små, och att de nog skulle lyckas att äta it Aftonbladet, endast en lika stor konservaiv tidning med annonsev och nyheter kunde ippställas för att täfla med detsamma. Föröket gjordes i December 1851; en stor tidling uppsattes, med lika omfattning som Afonbladet, med nyheter, fullständiga redogöelser för regeringsbesluten, som erhällas ibland ill och med innan de ännu äro justerade, ned Öfverståthållare-embetets tillkännagifvanlen samt allahanda offentliga och enskilda nnonser, men med ett par riksdalers lägre renumerationsafgift och ej mindre än en tredjelel lägre lösnummersoch annonspriser. Staens högsta embetsmän hafva värdigats gå