den unga Rosamundas åsigt, all lifvets poesi; sjelfva kännedomen af deras nödvändighet gjorde själen oförmögen att höja sig till fantasiens lyckliga land. Och ack! skulle hon ej genora den kommande gyllne talismanens bjelp göra lifvet till en beständig sällhetsdröm? Alla pröfningar och försakelser kunna läsas om i böcker eller ses framställda på scenen, äuda från eremiten i sina cell till den fattiga sömmerskan, arbetande för dagligt bröd; men ack, bevare mig, tänkte Rosamunda, från ett lifg hemska enformighet, för hvilket, om än hungern är okänd, likväl all finare känsla af njutning saknas. Den förnöjda modrenhade fullkomligt införlifvat sin dotter med dessa och dylika tänkesätt; häraf kan man lätt förstå att all allvarligare undervisning uraktläte, — icke just att mrs Mertoun ansåg det fattas sig andlig kunskap, men läran om ett dagligt kors, hvarigenom menskliga lifvets sanna poesi är framställd, då detta kors bäres med en ödmjuk, glad och villig anda — om allt detia kände lärjungen, ehuru skicklig i all verldslig lärdom, ingenting. Hon hade icke lärt att en hjeltinnas hjerta kunde klappa under en gröfre drägt, om den än var sliten och smulsad af hederligt arbete, medan ett småleende på läpparne jagar bort en tår från det fördunklade ögat, vant att se endast scener af fattigdom och brist. Rosamunda Mertoun kunde aldrig gå in i de fattigas kojor; hon brukat e säga att det marterade hennes känslor, emedan hon ieke kuude gifva de fattiga allt bvac de behöfde, och på detta sätt undanhöll hon dem hvad hon hade i sin makt att gifvaj— tid och deltagande; hon stannade hemma, knöpja ne ? Pp pande på sin gitarr, och läsande kalendrar och franska romaner. Kunde det väl vara möjligt att hon va hårdbjertad? — hon, som för inbillade lidan