————L— AA .kr ör mrs Mertoun. En besynnerlig förändring fvergick Santillians uttrycksfulla ansigte — n oförklarlig förändring — under det att en odnad tydligen sågs genom hans mörka hy, lå han stammade några tafatta meningar, ämade att vara skämtsamma. I detta ögonblick ralkades Rosamunda, som hade samtalat med fulia Leslie, och beskyllde med älskvärd, varnelig otålighet sin moitid för att hafva öfrergifvit henne och förlorat sin plats i danen. Solskenet förjagar icke hastigare skugsan än Santillians ansigte uppklarnade då han åg henne; han tog hennes gerna öfverlåtna and och de sväfvade bort tillsammans, den ullkomligaste motsats af manlig och qvinlig skönhet som det är möjligt att tänka sig. Den käre Sidney!s utropade lady Emma Howard, han är den häftigaste af alla menskiga varelser — häftighet är hufvuddraget i hans karakter, ehuru det aldrig fanns en ädelmodigare eller vänfastare menniska. Den gode Sidney! Han fänglas helt och hållet af qvimig skönhet; men det är en ursäktlig svaghet, och när han väl är gift skall all flyktighet förgå; hans hustru blir en lycklig maka. Allt detta hörde mrs Mertoun med djupt ntresse, beslöjadt under ett likgiltigt yttre. Han var lätt fängslad af qvinlig skönhet, upprepade hon för sig sjelf; ack, om hon kunde fånga och för alltid fästa honom nätet! Santillian var en fångst öfver alla hennes lifligaste förhoppningar, och när han kom och satte sig hos henne och talade om Rosamunda, kunde modren knappt dölja sin slädje och rörelse. . Då Rosamunda kom hem kastade hon sig . mrs Mertouns famn och gret hysteriskt; reaktionen hade inträffat, de vissnade blommorna kastades å sido, de gyllene hårflätorna upplöstes och den enkla hvilobädden tillreddes för den uttröttade skönheten. (Forts.)