Utdrag ur ett bref från Wadstena. Det finnes handlingar som knappt ega rätt att undandraga sig offentligheten och det allmänna omdömets bifall, ehuru icke företagna i afsigt att vinna någotdera. Men de ädla drifter, hvarifrån de leda sitt ursprung, höra till mensklighetens. klenoder; och det stärker individen under hans ofta besvärliga vandring genom lifvet, att se och förnimma hvad försynen kan uträtta för sina skapade varelsers väl och räddning, just derigenom, att hon nedlagt dessa drifter i menniskosjälen. Ett vackert exempel härpå sågo vi, Söndagen d. 30 Januari, här i staden. En liten gosse gaf sig, af barnsligt oförstånd, ut på den ännu med svag is belagda Wettern, der, ett stycke från landet, isen brast och gossen föll i djupet. Hans nödrop hördes af de båda läkarne vid härvarande hospitaler och sjukvårdsinrättningar, doktorerne Hjertstedt och Öhrström, hvilka händelsevis befunno sig tillsamman i den förstnämndes boning, som är belägen tätt bredvid sjön. Genast skynda de behjertade männen, den förre från sin makas sjukbädd, till barnets räddning ut på isen, som för svag för gossen, ännu mindre förmådde bära dem. Snart lågo äfven de i djupet, men lyckades genom simning, ehuru de hade på sig tunga vinterplagg, att hålla sig uppe, tilldess ett par personer med båtshakar kunde nalkas dem så nöra, att de fingo tag i dessa, och på detta sätt åter kommo i land. Men dc kommo. ej ensamme, utan hade i famnen en kär börda — ett räddadt menniskolif! — D:r Hjerstedts lilla dotter, en åttaårig flicka, hade emellertid från fönstret sett fadren falla genom isen; modig liksom han, men med barnets jemmerskri, rusade hon ned på isen, fö att skynda fill fadrens hjelp; och det var endast med våld som emellertid tillstädeskomns personer kunde afhålla henne ifrån att fullborda hvad hon ämnat. Hvem målar fadrens och barnets mötel — — — Glädjen här staden är allmän, att försynen bevarat de både mäns lif, som så ädelmodigt vågade dem fö? en likes räddning.