Aftonbladet – 8 februari 1853, sida 1

lingford, för att der återigen drömma om en lysande framtid genom det älskvärda barnet, på hvilket hon under de långa ferierna, då de voro tillsammans, inympade sina egna känslor — afsky för fattigdom i alla desa yttringar, och dess åtföljande onda — jemte ett hopp, hvilket växte gemensamt med den unga flickan, att bon en gång medelst eit rikt. gifte skulle befria sin mor och sig sjelf från, dess förhatliga bojor. Endast med afseende härpå lärdes Rosamunda att värdera sina personliga behag; skönhet var hennes enda hergift, derigenom skulle hon uppnå den ärofulla höjd, från hvilken hennes mor hade blifvit störtad. Hon tillät sig aldrig, liksom andra flickor, fremtidsdrömmar om oegennyttig kärlek och ömhet. Nej, Rosamunda Mertoun betraktade äktenskapet endast såsom en tillflykt från alla obehagen af hennes närvarande ställning. Aldrig målade hon för sig i sin inbillning den tillkommande brudgummen — hon såg endast högar at guld. En åder af romantik — knappast kan den kallas poesi — nflätade sig dock i dessa vinningslysina dröm mar: hon kände sig säker om att hennes tacksamhet och tillgifvenhet skulle väckas för den blifvande make, som, äfven om han vore gammal och ful, skulle höja henne till tinnarne f all jordisk lycka. Det var icke nöjet af Nn Opera eller af de glada fester gom hon rört så mycket omtalas af sina skolkamrater, det var icke behaget af att sittande i en mjukt stoppad vagn få dragas af fyra flygande hästar, det var ej en gång sidentygernas och liarnanternas glans som hon eftersträfvade, san det var egentligen befrielsen från alla let husliga lifvets enformiga alldagligheter, lessa simpla, praktiska sysselsättningar, som örgilta blommornas, musikens och all finare: maks atmosfer. Slagtare, bagare och alle sådant der förfärligt folk förstörde, enligt