Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 2

GEORGE (småleende). Ja, det är verkligen jag . .. var lugn. Ditt sista bref förskräckte mig. Jag kom sjelf, af fruktan att den långsamma postgången ... Du tog mig för hr Bailly, var det icke så? ..Ett enda ord om honom! Raoul... eller rättare: (till Suzanne) behagar ni, min fru, upprepa för Raoul de hemlighetsfulla ord, som ni i går yttrade till br Bailly, der inne i er salong? Detta skall vara tillfyllest. SUZANNE (eftertryckligt). Jag sade till. honom: Min herre, så länge jag ensam sett er dårskap och lidit deraf, så länge har jag underkastat mig mitt öde; men nuidag, då den äfven störer en annans lugn, som är ännu dyrbarare än mitt, nu ber jag allvarsamt att oi ville aflägsna er... Af nåd, Raoul, tala till mig . . säg att ni tror mig. (Raoul står med armbågen stödd på kaminen, med ansigtet vändt emot spegeln, men nedlutadt i sin hands Han svarar ej. Suzanne återtager haljhögt och i smärtsam ton, i det hon vänder sig emot George:) Herr George... han skall aldrig förlåta mig. .. jag har alltför mycket sårat hans stolthet . . . nu skall han säkert hata mig! --GEORGE (närmar sig Raoul och lutar sig fram för att tala med honom. Plötsligen fattar han häftigt hans begge händer och säger, i det han tvingar honom att vända sitt tårdränkta ansigte mot Suzanne): Vänd dig oml... Jag vill att hon skall se dig sådan du nu är! Suzanne. Han älskar mig! Raour (sluter henne till sitt bröst). O, engel! Slut.