Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 3

reciterads af qvinnoläppar för qvinnoöron, medan författaren till ;The Pilgrims Progresse försmäktade i fångelse för brottet ett hafra förkusnat evängelium r. ds fattiga. Det är ett ovederläggtigt och högst 2, t de ör, under hvilka Aoglikanska råakt var i sia största höjd, voro jast de år, då nationens sediighet djupast sjunkit. Man utplånar icke annat än det hvärs plats mad tager, sade Napoleon; men då adeln ej kunde taga frihetens plats och således ej utplåna den, fanns det måhända vid den misslyckades sida en utsökt skara af statsmän, härdade genom händelsernas eld, öfvade i statskonstens handgrepp, skickliga att genom krokvägar återföra folken i enväldets spår. Afven denna tröst nekades huset Stuart. Detta legitimitetens sista försök syntes oåterkalleligt fördömdt till mede!måttan. Bestämmelsen vill så: för att vara statsman måste man ha en vilja, och för att ha en vilja måste man ha en tro. Men hvarje minister var då liksom geoom en nödvändighet vankelmodig och följaktligen slagen med maktlöshet. Vi låta häfdatecknaren tala: . Kasppasi nigot stånd etier yrke undgick smittan af 1en herrskande sedeslösheten; men de personer, som 2jorde politiken till sitt voro måhända den mest förderfrade delea af ett förderfradt samhälle. Deras säratorer hade blivit bildade midt under beständiga ;eh väldsamma rövolatioaer och kontrarevolutioner. Inom loppet at nägra få är hade de sett sitt lands kyrkliga och borgerliga författning flera gånger änIrade. De hade sett en episkopalkyrka förfölja puritaner, ea puritensk kyrka förfölja episkopaler och en episkopalkyrkå äterigen förfölja puritåaer. De hade sett den ärftliga monarkien afekaftad och återställd. D3 bade sett det långa parlamentet tra gänI ger öfvermyktigt i staten och tre gånger upplöst unler millioners förbannelser och ätlöje. De hade sett en ny dynasti hastigt uppstiga till höjden af måktoch ära och sedan plöteligt nedstörtas från tronea utan ått ens för öka något motstånd. De hade sett ett aytt represenatafionssystem uppfunnet, försökt och öfJvergiivet. De hade sett ett nytt öfverhus bildas och sprängas. De hade sett stora massor af egendom på våldsamt sätt ölverfyttade ur kavaljerernas i randhbufvadesas händer, och frän rundhufvadenas tillbaka till kavaljerernas. Under dessa händelser kunde ingen statsman vinna nägon framgäng, tom ej var bereåd att kasta om med hvarje lyckans omkast. Det l rar emdast i ett tillbakadraget lefnadssätt, som nägon kunde länge bibehålla karakteren antingen af en fast rojalist eller fast republikan. Den som under en sådan tid fast beslutat att stiga till maktens höjder, mäste afsiga sig all tanke på vidhöllånde af grundsatser. I stället att eftersträtvå oföränderlighet midt under en oupphörlig förändring roäste han alltid vara på sin vakt för att spana etter tecken till en kommande reaktioc. Han mäste gripa det rätta ögonblicket att öfvergifra en fallande sak. Sedan han beständigt följt ett parti, så länge det hade makten i händerna, mäste han hastigt skilja sig derifrån, när dess svärigheter begynna, mäste anfalla och förfölja det samt börja en ny bana af makt och tycka i sällskap med nya bundsförvandter: Hans ställning utJ vecklar naturligen hos honom till den högsta grad ett egendomligt slag af talenter och ett egendomligt slag af laster. Han blir en snabb observatör och rik på lutvägar. Han antager utan svårighet tonen hos den sekt eller det parti, bland hvilka händelsen för honom. Han uppfattar tidens tecken med en skarpsinnighet, som förefaller mänsgden otrolig, en skarpsinnighet, lix den, hvarmed ena gammal palistjensteman följer de svagaste misstankar om ett brott eller hvarjmed en krigare af Mohawkstammen följer ett spär jgenom skogarna, Men hos en sä bildad statsman skola vi sällan fiana redlighet, trohet mot grundsatser eller nägra af de dygder, som tillhöra sanningens Jädla slägte.Han tror ej på nägon lära, är ej varm för nägon sak. Han har sett så mänga gamla institutioner bortsopåde; att han ej har någon vörånad för gammal häfd. Han hår sett så mänga nya institutioner, af hvilka man väntat mycket, endast alstra I5edragna förhoppningar, att han ej tror pånigon :örbättring. Han ler föraktligt bide ät dem, som ängslag att bovara det gamla, och dem, som ifra för reformer. . Det finnes isgenting i staten, : som han ej uta gon betänklighet eller rodnad skulle hjelpa till attoförsvara eller. förstöis. Trohet mot grundsatser och vänder synes honom red ebfaid och därskap, politiked anser hanej som en vetenskap, hvars ändaMäl är mensklighetens lycka, utan som ett högt spel af blandad slump och beräkning, hvstpå ea lycklig ch skicklig spelares Kan vinna en egendom, en adelskrona, mäbö ena konungakrona, och hvari ettenda Sförsigtigt drag kan leda till förlust af bäde Nf och förmögenhet. Ätegirigtelen, som i goda tiler och ho3 goda naturersär till; hälften en. dygd; biir nu, skild från hvarje upphöjd och oegennyttig känsla, en sjelfrisk Bträ, nästan lika läg som penninggirigheten. Carl kunde då återtaga kronan utan fara för Englands frsmtid; det fanns hvarken hos eller omkring honom nog styrka för att omvända revolutionens ström. Det varen öfvergångskung, lemnadtill frihstsandans begabbelse. Han regerade som om han sökte under en spira förslösa hela monarkiens behällning; man kunde kalla honom kronans förlorade son. Han förspilde-snart sin popularitet och med populariteten underhusets öra. Parlamentet, i början rojalistiskt, öfvergick med -hvarje ögonblick till oppositionen; liberala partiet uppstod ur grafven. Deita politiska partis makt var i beständigt stigande. Hvärje är gingo nägra af de medlemmår uadan, som blifvit invalda i parlamentet under 1661 ärs lojala hänförelse, och deras platser intogos i allmänhet af mindre lätt handterliga personer. Carl ansög sig bj för konung, så länge en församling af undersåter kusde infordrå Hans räkenskaper, innan de betalade hans skulder, och kun le påyrka att få vete, hvilka af hans mätresser eller dryckesbröder hade slegit under sig de penningar, som voro bestämda till flottans utrustning och bematösnde. Ehura ej särdeles min om sitt rykte, harmades han dock öfver de smädliga ord, som stundom yttrades i uaderhusst,och försökte vid ett tillfälle att gerom ovärdiga medel lägga band på yttranderätten. Sir Joha Coventry, en adelsman frän låndet; hade under en debatt yttrat nägra stickord öfver hofvets sedeförderf. Under en föregående styrelse skulld han sannolikt blife vis instämd inför Privy Couocil och isatt på Towern. Nu tillgreps en annan utväg. Ea skara slagskämpar sändes i hemlighet att upprista näsah på förbryteren. I stället föratt nedstå Oppositionens mod, uppväckte denna låga lämnd en sådan storm, att konxogen nödgades underkasta sig den svära förödimjukelsen att underteckaa en dödsdora öfver verktygen för hans hämnd, sora fråntog Konhom makten att benädå dem. En kungamakt med knytnäfvar aflägsnar opinionen. Den flydda opinionen vill man återställa genom pengar. Derföre slutar enväldet nästan alltid med att plundra statens kassor, Vi taga åter Macauley till vittne: De financiella. svårigheterna voro af alivarsam art. De ordinarie inkomsterna förslogo nätt och jemt till statsomkostnadernas bestridande under fredstid. Da ättabundratusen punden, som man nyss tillnarrät sig af underhuset, förslogo ej ätt betäcka omkostaaderna för armen och flottan under ett enda krigsär. I denna förlägenhet föreslögo Ashley och Clifford ett skändligt brott mot det allmänna förtroendet. Londons guldsmeder sysselsatte sig då ej blott med bsarbe. tande af de ädla metallerna, utan äfven med bank