Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 2

ligt? Det vet jag just icke; jag vet bara en sak: attojag icke längre kan fördraga den hemliga förskräckelse, som ingmugit sig i sjelfva bjertat af min passion. George, hvad:-har väl nånsin sagt mig att hon älskar mig, om icke min dåraktiga inbilskhet? — Emellanåt förskräcker mig hennes lugn, andra stunder åter tycker jag att hon icke mera är densamma, att hennes blick förstulet forskar i mitt ansigte, att den är ömmare, eller mindre ren, kortligen, att hon älskar mig, — eller att hon är brottslig... Detta tvifvel är gräsligt. Jag vill säga henne allt, jag vill veta allt, och det nu genast! Hon har en omtyckt promenadplats: det är en alle — mörk och doftande, som en kyrka på en festlig afton. Midt uti allgen står en halfrund bänk; det är här som hon under dagens hetta utöfvar sin välgörenhet. Jag såg henne för en timme sedan gå åt det hället, med sin lilla brödpåse på armen. I detta herrliga solsken, midt ibland sina blomraor, sin grönska och allt hvad hon tycker om, bör hon vara stämd på ett för mig gynsarot sätt... icke sannt? — Men huru skall jag kunna säga henne detta, utan att bära mig alltför tafatt å?... George, jag har aldrig erfarit en så djup, angenäm och på samma gång smärtsam rörelse. Jag säger. dig att mitt lif beror af hennes svar! — Välan!... Må era gudomligheter, hvaraf ni skapat mina, beskydda och inspirere mig!... Völan! Samma dag, klockan fyra. ... Hvar är du, George?... chvsr är din hand? .axallt on —vallt sviker: mig... jordemssjunker under mina fötter, — Jjuset försvinner för mina ögonl!... Allt är förderfvadt, förloradt, uppslukadt..: Ingentivg fin nes mera; — ingenting mer än en ödemark; ett kaos. — Jag måste vara man, min vän; jag vill varasdetb Det är icke mod:som fejas mig: detoär själsnärvaro, ordning i tankarna... Jag servickemera... jag känner icke mera! ... Kanhända: om jag berättar dig denna sista episoden af -ett:numere fulländadt