Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 2

synnerliga förhållandet af min förening med denna qvinna bör kunna ålägga mig annat än den vanliga pligten, som tillhör hvarje annan bedrazen och löjlig äkta man. ,Atminstone skall jag vid närmare besinning fråga mig sjelf, om det icke i en region, som är öfver fördomarna, finnes för min heder någon tillflykt, mindre vanlig än denna, Hvem helst, som kunde ge en annan tolkning åt detta vackra drag af tålamod, den skulle på ett enfaldigt sätt bedraga sig sjelf, och detta vore allt. I det jag närmade mig slottet hörde jag ett högljudt skratt i vestibulen; det var Lhermite som gnabbades med gamla Jeannette, Deras tvist tycktes vara mycket liflig. Namnet Bailly träffade mitt öra. De tystnade då de fingo se mig. Några ögonblick derefter kom Lhermite in till mig i och för något litet bestyr. Jag förebrådde honom i hårda ordalag hans oupphörliga oenighet med Jeannette. Han ville rättfärdiga sig; och i utbrottet af sitt elaka lynne, samt utan någon fråga å min sida, yppade han allt för mig — allt, ifrån deras försia sammanträffande i kyrkan för två månader sedan, ända till deras dagliga möten i allen, der jag händelsevis 1 dag öfverraskade dem. Det är denna afekyvärda duenna som går dem till handa: hon emottager och öfverbringar deras bref förmedelst en hemlig agent. För omkring tre veckor sedan kom ett af dessa bref helt oförsigtigt med den vanliga brefposten, I hermite skulle böra in till mig detta bref tillika med mina. Men Jeannette, sora alltid har ögonen öppna, hindrade honom derifrån, och då han, drifven af sitt hat till henne, envisades medatt ej vilja lemna ifrån gig brefvet, gaf hon honom tio louisdorer för att erhålla det. Grefve Fråderie A ... hade för någon tid sedan på en eida i ett album ritat Suzannes porträtt. Lhermite hittade det vid den der gärdesgårder, som herr Bailly flera gånger på dagen klifver öfver, för att komma in i parken. Han lems nade mig det sedan. Det är inlagdti ett papper, hvarpå den unge mannens adress är skrifven. (Slutet följer.)