Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 1

stilla gudtjenst, och att hon är dess mest intagande prestinna. Hvilken mäktig tjuskraft har icke ärbarheten! Man kan icke med ord beskrifva den förtrollande verkan ett ärbart hjerta utöfvar på. allt som omger och är i beröring med detsamma, ja till och med de yttersta vecken af beklädnaden erfara de aflägsna rörelserna af dess slag. Vi känna detta i allmänhet bättre än qvinnorna: hvem af oss, då han på en och samma gång ser på något offentligt ställe två lika sköna, lika smyckade, men olika högaktade qvinnor: hvem af oss har icke då funnit en himmelsvid åtskilnad emellan de drömmar han haft och de intryck han nu röner? Man måste uppmuntra dygden, George; — den är i sanning det enda, som man på hela tjugo åren och derutöfver icke upprättat. Icke, dess mindre är det visst, att min hustru bringar mig något ur fattning, isynnerhet genom de förödmjukelser hon låter mig undergå . .. Men, vid Gud! är jag då en skolgosse? Är jag vid den ålder och ser jag så ut, som om jag skulle kunna gå och sucka under en balkong eller söka ta fast en bandstump, som blåser bort från ett klädningslif? George, du tror det icke. Du skulle ej kunna med full öfverläggning göra mig en sådan oåförrätt... Och beträffande den lilla gula handsken, som du ser ligga på mitt skrifbord helt nära till hands för mig, så är qtorien derom helt enkel och aktningsvärd. Det händer sannerligen rätt ofta att man en sommardag går in på en landtkyrkogård och under vandringen på de löfbetäckta gångarna här och der läser en mossbelupen grafskrift, medan man hör insekter surra i gräset; men deremot är det sällsynt, att man på en gräsbeväxt grafvård finner en ännu parfymerad balhandske; och om man finner en sådan, är det då icke helt naturligt, att man tar den i förvar såsom en högst ovanlig kuriositet? — Nåväl, ja, jag samlar reliker; jag sysselsätter mig med de faddaste barnsligheter; ja, både