Aftonbladet – 5 februari 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 5 Februari. Den franska kejsarens nyss beslutade förmälning har i en för våra nyhetsmagra tider ovanlig grad sysselsatt allmänna uppmärksamheten. De särskilda och ovanliga omständigheter som stodo i sammanhang med detta steg hafva fyllt många tidningsspalter. Nu sedan anekdoterna om den kejserliga: brudens enskilda och familjeförhållanden börja: bli uttömda, vänder sig den allmänna uppmärksamheten mer och mer åt ett vigtigare: ämne, nemligen betraktelsen af detta gifter måls politiska betydelse. Ty utan tvifvel har det en stor sådan betydelse. Att den enväldige innehafvaren utaf en af Europas förnämsta furstetroner söker sig en gemål utom legitimitetens heliga område, att han väljer henne bland undersåtarnes klass, . för att lyfta henne till den högsta rang en qvinna kan intaga och göra henne till grundläggarinna af en dynasti, detta är något nytt och ovanligt och ett fullständigt förnekande af den monarkiska traditionen. Den förstes Napoleon upplyftade med sig på kejsartror ej en maka, som förut lyftat honom till ett högre militäriskt befäl, och de båda ma zarne uppstego i jemnbredd, så att säga hand i hand, från privatlifvet till samhällets spets. Den nya kejsaren har uppnått derna spets utan någon qvinlig bundsförvandt vid sin sida, och nu sänker han sig, efter den politiska renlärighetens betraktelsesätt, för att dit upplyfta en vanbördig. Det har i nyare tider ingen monark gjort utom honom. Ludvig Napoleon gör sig sjelf en icke ring ära af detta djerfva och mot all monarkisk häfd så stötande steg. Säkert är att det hos massorna blir väl upptaget, trots allt hvad parisersalongerna deremot hafva att anmärka, och den utländska pressen yttrar sig ganska gynnsamt deröfver, såsom kan synas af hvad vi i går under vår utrikesafdelning resumerade ur en artikel i den engelska Times. Den franska kejsarens styrka ligger otvifvelaktigt, såsom han riktigt och skickligt yttrade till senaten, i hans egenskap af parveny. Kärleken tillj legitimiteten är hos massorna måhända ingenstädes på kontinenten rätt stark, och i Frankrike är den hos de lägsta folkklasserna ej blott slocknad, utan ersätt af ett djupt hat till bourbonerne, ett hat som också kan ensamt förklara de 8 millionerna röster till kejsaredömet. Under sådana förhållanden är det endast rätt och klokt att Ludvig Napoleon åberopar sin ställning såsom parveny, såsom en man af folket. Han skulle aldrig hafva öfvergifvit den. Man kan knappast fatta, att en man af så djup beräkning någonsin tänkte på att söka frändskap med något af kontinentens regerande furstehus. De hafva tvunget och ogerna erkänt honom, och han regerar snarare dem till trots än med deras samtycke. Han stödjer sin makt på folkets val och folkets sympatier, som de förlorat. Hade han egt dessa sympatier i rätt fullt mått, hade detta val varit fritt och masgornas bifall varit mera en tribut åt hans personlighet och mindre en produkt af konstfulla tillställningar, då hade han med godt samvete kunnat bespara sig förödmjukelsen af nära ett års fruktlösa försök att vinna någon furstlig brud, och då hade också det stolta talet om andra och tredje rangens prinsessor icke alldeles så mycket påmint om den bekanta fabeln om räfven och rönnbären. Men äfven detta oaktadt tycks detta giftermål vinna demokratiens sympatier och förena wonom närmare med dess sak, och för de wristokratiska salongernas hån finner han nog ersättning i massornas bifall. De republikanska tidningarne glömma icke att inskrifva namret Montijo tillika med allmänna rösträtten, mods